Sida 111
Å andra fornsaker från den nordiska stenåldern än lerkärl ses dock några få afbildningar af djur. Det enda nu kända exemplet från Sverige är den Atl. 43 afbildade, i en skånsk torfmosse funna yxan af horn. 1 Å den i Atl. ej afbildade sidan är det här fig. 103 återgifna djuret inristadt. Båda de å yxan förekommande djuren torde höra till hjortslägtet. — Bland de många i Danmark funna fornsaker af ben och horn, som kunna anses tillhöra stenåldern, finnes det endast en, på hvilken man ser ett djur afbildadt; nämligen en på Langeland funnen pilspets af ben, lik fig. 88 här ofvan, på hvilken ett grodliknande djur är inristadt. 2
Några afbildningar af menniskor eller växter känner man deremot icke från stenåldern i Norden.
Från vestra Europas äldre stenålder har man emellertid många exempel på afbildningar af både djur och menniskor, hvilka äro af synnerligen stort värde såsom de äldsta nu kända prof af mensklig konst, både teckning (fig. 104 och 105) och skulptur (fig. 106). 3
Äfven byggnadskonsten kan sägas räkna sina anor från stenåldern, om än dess alster från denna tid mindre utmärka sig genom sin formfulländning än genom sin massa och den skicklighet, hvarmed de tekniska svårigheterna äro öfvervunna. De äldsta byggnader i Norden äro ej grafvarne från stenåldern, hvilka kanske kunna täfla i ålder med Egyptens pyramider, dessa mångtusenåriga, kolossala grafhögar, som med skäl räknas till de äldsta byggnadsverk i verlden.
De mest storartade bland grafvarne från vår stenålder äro de s. k. gånggrifterna.
En gånggrift består af en grafkammare och en till denna ledande, låg och smal gång; det hela inneslutes i en hög, hvars fot vanligen är omgifven med en krets af större eller mindre kullerstenar. Fig. 107 —110 kunna gifva ett begrepp om dessa väldiga grafbyggnader.
Det vigtigaste af gånggriften är naturligtvis "kammaren". Denna är antingen aflångt-fyrsidig,4 oval eller, någon gång, nästan rund. Väggarne bildas af stora, på kant stående hällar eller stenblock, som på insidan äro plana och ganska jemna, ehuru aldrig släthuggna; upptill äro de ofta afsmalnande. Mellanrummen mellan dem äro vanligen med stor omsorg utfylda med stenflisor, småsten, jord o. dyl.; någon gång
1 De å figuren i Atl. vid djurets rygg synliga runliknande strecken äro endast fullkomligt tillfälliga rispor, som kommit att framträda för mycket på träsnittet.
2 Madsen, "Stecnalderen", pl. 40 fig. 1.
3 Se äfven iletzius, "De äldsta spåren af menniskans tillvaro på var jord", sid. 102 —118, och "Keliquife aquitanicrc", B pl. 2—4, 7 10.
4 T. ex. den bekanta gånggriften på Axevalla hed, som förstördes år 1805 (Nilsson, "Stenåldern", pl. C fig. I); en år 1872 undersökt graf vid Karleby kyrka, äfven i Vestergötland ("Månnidsl)!.''' 1873, sid. 11), m. fl. '
Källa: Project Runeberg ·