Sida 117
högens botten. 1 Vanligen träffas endast en grafkammare i hvarje hög; stundom finnas dock två i samma hög. 2
De svenska gånggrifterna äro nästan aldrig helt och hållet betäckta af högen. Åtminstone de öfre delarne af takstenarne, stundom äfven väggstenarnes öfverkanter, äro mer eller mindre synliga. I Danmark har man deremot funnit gånggrifter och stendösar, som varit alldeles dolda i högar (se fig. 109 a). Åtminstone i de flesta fall torde emellertid högens öfre del hafva tillkommit efter stenålderns slut. Detta antydes bland annat deraf, att man mycket ofta finner grafvar från bronsåldern i dessa högar (sid. 145), hvilket deremot endast mycket sällan torde hafva händt i Sverige.
Herr Zincks redan förut (sid. 42) omtalade, ytterst noggranna undersökning af den under namnet "Samsingerbanken" bekanta grafhögen nära Kallundborg på Själland är äfven af vigt för frågan om förhållandet mellan stenålderns grafkammare och de dem betäckande högarne. På bottnen af nyssnämnda hög stod nämligen en stendös, hvars taksten nu låg djupt under högens yta. Men en närmare undersökning af de olika jordlager, som bildade högen, visade klart, att dösens taksten ursprungligen icke varit betäckt, utan att högen småningom fått sin nuvarande storlek, troligen i sammanhang med de flere grafvar från bronsåldern, som anträffats på olika ställen i honom. 3
Man har med skäl frågat sig, huru det kunnat vara möjligt för stenålderns folk att utan de mekaniska hjelpmedel, som stå vår tid till buds, uppföra dessa storartade grafbyggnader. Redan anskaffandet af det dertill nödiga materialet måste hafva vållat stora svårigheter. Då hvarje större graf erfordrade många stenar med åtminstone en slät yta, och då man ofta ännu, trots årtusendens förstörande inverkan, finner flere sådana grafvar inom ett litet område, inser man lätt, att så många stenar af passande storlek och form ej kunnat vara att tillgå, utan att stenålderns folk måste hafva förstått att på något sätt klyfva de väldiga stenblocken. 4 Möjligen hafva de härvid gått till väga på samma sätt som ännu användes i flere trakter af Norden för att klyfva de stora rullstensblocken af granit. I den riktning, som man antager att stenen lättast klyfver sig, hugger man nämligen en fåra, i hvilken man häller vatten, som får stå en tid. Man omgifver sedan stenen med eld eller
1 T. ex. i den bekanta gånggriften vid Hammer på Själland; "Annaler" 1862, s. 325. Detsamma lär äfven vara fallet med flere dösar i Irland, Wales och Portugal ("År-böger" 1870, s. 170).
2 Såsom vid Ö. Torp och Ö. Verlinge i Skåne (Bruzelius, "Sv. fornl.", I s. 23 och 25, pl. 1 fig. 5 och pl. 2 fig. 7). Se äfven Madsen, "Steenalderen", pl. 14 (en gemensam vägg i båda kammarne); Worsaae, "Nord. Olds.", sid. 6; "Annaler" 1858, s. 207, m. fl. — "I en stor grafhög vid Bruunshåb har man funnit tre jättestugor, af hvilka de två dock sakna den stensatta ingången" ("Annaler" 1862, s. 351, not.)
3 "Årböger" 1871, sid. 36 o. följ.; se fig. 28, 30, 49, 50 och sid. 84.
4 De båda stenar, som täcka den här ofvan fig. 109 och 112 afbildade gånggriften vid Uby, lära vara klufna ur samma block (Madsen, "Steenalderen", sid. 12).
Källa: Project Runeberg ·