Sida 118
lägger eld under honom, så att han blir varm. Sedan sättas små kilar i fåran, och med en klubba slår man på kilarne, till dess stenen delar sig i två stycken, hvartdera med en flat sida. 1 Man torde kunna utan synnerlig svårighet hugga de erforderliga fårorna med sådana verktyg . som stenålderns folk hade till sitt förfogande.
Ungefär samma metod begagna khassierne i Indiens högland, ett folk som ännu i dag bygger stendösar till grafvar åt sina döde. De ofta mycket stora stenar, som behöfvas till dösarne, erhållas på det sätt, att man i större stenblock hugger fördjupningar, lägger eld i dessa och häller kallt vatten på den upphettade stenen. Tåg och häfstänger af trä äro de enda mekaniska hjelpmedel, som khassierne använda för att flytta de stora stenarne och bygga dösarne. 2
Den största svårigheten vid uppförandet af våra gånggrifter var väl att få de ofta så väldiga takstenarne på sina platser. Konung Fredrik VII i Danmark har emellertid 3 sökt visa, huru detta för stenålderns folk kunnat vara möjligt genom att skjuta stenen uppför sluttningen af den grafven omgifvande högen, hvilken, såsom vi sett, ofta når upp just till väggstenarne| öfverkant.
Hvilka storartade byggnader ett folk, som saknar kännedom om metaller, kan åstadkomma, visas af kapten Cook's berättelse om en grafvård, uppförd af invånarne på ön Tahiti, det högst utvecklade af alla senare tiders stenåldersfolk. Denna grafvård, som hade form af en pyramid med höga trappsteg på alla fyra sidorna, var bygd af hvit, tillhuggen och polerad korallsten, utan bindemedel mellan stenarne. Dess höjd var 44 (engelska) fot, längd 267 fot och bredd 87 fot. 4
De grafvar från Sveriges stenålder, som vi hittills betraktat, hafva alla haft en längre eller kortare stensatt gång. Många finnas dock, som icke hafva någon sådan gång. De vigtigaste sådana grafvar äro de s. k. stendösarne och de fristående hällkistorna.
Båda dessa slag af grafvar skulle kunna beskrifvas såsom gånggrifter, från hvilka man borttagit gången. Dösarne (fig. 113 och 129) likna smärre gånggrifter med en mer eller mindre afrundad kammare, hvilkens väggar bildas af tjocka, kantresta, på insidan släta, men på utsidan ojemna stenblock, och hvilken är täckt med ett väldigt sådant block. Hällkistorna (fig. 115 och 116) likna deremot gånggrifter med en aflångt fyrsidig kammare, hvars väggar bildas af stora, på kant resta, jemförelsevis tunna stenhällar, och hvilken är (eller varit) täckt med en eller flere dylika hällar.
Stendösarnes kammare äro fyrsidiga, femsidiga, ovala eller nästan runda. Deras längd är vanligen 8—15 fot; bredden 5—7 fot och höjden
1 Dansk "Antiqv. Tidskr." 1855—57, sid. 93.
2 "Axböger" 1870. sid. 172.
3 "Bemgerkninger angående Oldtidens Bygningsmåde af Gravkamre og de såkaldte Jaettcstuer", införda i (dansk) "Ant. Tidskr."" 1855-57, sid. 88—101.
4 Lubbock, "Pre-historic times", l:a uppl., sid. 385. der äfven andra dylika byggnader på Stilla Hafvets öar omtalas.
Källa: Project Runeberg ·