Sida 55
Sverige, i synnerhet i Skåne, på flere ställen funnit sådana lemningar af verkstäder från stenåldern. Ett af de mest bekanta bland dessa ställen i Sverige är den s. k. "Lindormabacken", ett sandfält på östra kusten af Skåne, 1 1/4 mil söder om Åhus. Andra sådana verkstäder äro funna på den sandtäckta hafsstranden vid Hafäng i Raflunda socken, 1 mil söder om Lindormabacken; vid Ringsjön, m. fl. ställen i Skåne;1 samt på åtskilliga platser i Halland2 och Bohuslän. I sistnämnda landskap har man både på Hisingen, på Tjörn och i Tanums socken gjort sådana fynd.3 Att dessa verkstäder vanligen anträffas invid stranden af hafvet eller större sjöar beror väl dels derpå, att under stenåldern hufvudsakligen endast de öppna och lätt tillgängliga kuststräckorna voro bebodda, dels derpå, att stenålderns folk måste tillbringa så stor del af sin tid på kusten för fiskets skuld.4
Man torde äfven i allmänhet kunna antaga, att hvar och en af de större, föga flyttbara slipstenarne (Atl. 6, 7) blifvit begagnade på, eller helt nära de ställen, der de nu anträffas. Detta gäller naturligtvis i synnerhet, då flere stora sådana slipstenar ligga tillsammans, såsom förhållandet t. ex. är vid Ronehamn på Gotland, der åtminstone tretton större och mindre rullstensblock af gneis och granit med sådana refflor som å Atl. 7 ligga nära hvarandra invid hafsstranden.5
Flintan, som vanligen bildar mer eller mindre runda, stundom ganska betydliga bollar i kritlagren, förekommer i stor mängd och af god sort i södra Skåne. I andra delar af Sverige lär åtminstone icke någon god flinta finnas.
Utom Sverige finnes denna för stenålderns folk så dyrbara stenart i Danmark, England, Belgien, Frankrike m. fl. länder. Under de sista åren har man i Belgien och England till och med påträffat de under stenåldern för flintans upptagande bearbetade grufvorna med sina schakt och gångar gräfda nere i jorden, ofta i betydlig utsträckning.6 Fig.
pietra nella valle della Vibrata", Bologna, 1871). Se äfven Evans, "Stone imple-ments", sid. 20.
1 H. Hildebrand i "Ant. Tidskr. t Sv." 3, sid. 19 och 9; Kurck i "Saml. till Skånes hist.", 1872, sid. 9 och 22. Å Lindormabacken har man funnit ett stort antal "tväreggade" pilspetsar af flinta (Atl. 66), hvilka eljest äro ganska sällsynta.
2 "Hallands forum. för:s årsskrift", sid. (129), 144 och 149.
3 "Kambergs-fyndet" på Hisingen: Brusewitz, "Göteborgs Museum" (2:a uppl.), sid. 17; museet erhöll blott en liten del af den "stora mängd flint skärfvor" som hittats på Kamberget. — Tjörn: (två fynd), min beskrifning öfver "Statens Historiska Museum", sid." 8, 9. — Vid Tannam i Tanums s:n hittades af mig år 1872 en massa flintskärfvor och sönderslagna flintblock, hvilka, liksom på Lindormabacken och vid Hafäng, ursprungligen legat på ytan af en sandbacke, ehuru denne vid Tannam småningom blifvit betäckt med tunn matjord (St. M. 5156).
4 När indianerne i Mexiko begifva sig ut till en ö för att fiska, använda de den tid, som fisket lemnar dem öfrig, till att förfärdiga obsidianredskap, hvarföre ock marken på de ställen, der de uppehålla sig, är öfversållad med stenskärfvor. "Månadsbladet" 1872, sid. 35.
5 Lundberg i "Månadsbl." 1873, sid. 73. En af dessa stenar finnes nu i St. M.
6 För en närmare kännedom om dessa intressanta fynd få vi hänvisa till: Engelhardt, "Flintstensbrud fra den yngre stenålder i Belgien og England" (i "Arböger"
Källa: Project Runeberg ·