Sida 69
De allmännaste verktygen i Sverige under stenåldern, näst de simpla flintknifvarne, äro mejslarne och yxorna eller bilorna. De flesta och bästa äro af flinta, men många finnas äfven af andra stenslag; några äro af ben och horn. De af flinta äro väl, såsom vi se af Bil. B, i Skåne (och Halland) vida talrikare än de af andra stenslag; men i de öfriga landskapen eger ett motsatt förhållande rum.1
Man ser lätt, att sådana verktyg som Atl. 27—31 varit mejslar, och på grund af likheten med Atl. 27 och 28 har man äfven skäl att såsom mejslar betrakta de verktyg, hvilka såsom Atl. 23 upptill sluta i en plan, fyrkantig yta. A andra sidan är det klart, att sådana verktyg som Atl. 12, 13, 19 och 20 varit yxor. Men otaliga mellanformer finnas, och, då skaften nu äro förstörda, är det i många fall omöjligt att afgöra, om man har för sig en mejsel eller en yxa.
Bland mejslarne kan man urskilja två slag: de s. k. rätmejslarne och hålmejslarne. De förras egg bildar, om den ses nedifrån, en rät linie; de senare hafva en mer eller mindre djupt urgröpt egg. Af båda slagen finnas dessutom dels breda, dels smala mejslar. A de förra är bredden vid midten betydligt större än tjockleken; de senare äro vanligen nästan alldeles jemnbreda och i det närmaste lika tjocka som breda (se genomskärningarna i Atl., sid. 7 och 8).
Någon gång, ehuru mycket sällan, har man här i Norden funnit stenmejslar med ett slags handtag af sten, i samma stycke som sjelfva mejseln.2 Alla andra mejslar från stenåldern hafva antingen begagnats utan skaft eller, hvilket kanske gäller om de flesta, varit insatta i ett skaft af trä, horn el. dyl. Från Norden känner man visserligen icke någon stenmejsel med sådant skaft, men man har här funnit flere verktyg af detta slag, på hvilka tydliga spår efter skaftet ännu synas. A öfre ändan af några sitta ännu lemningar af det harts, hvarmed skaftet varit fästadt3, och öfversta ytan å ett stort antal flintmejslar (t. ex. å den Atl. 28 afbildade hålmejseln) är till större eller mindre del betäckt med starkt glänsande fläckar, hvilka, åtminstone i de flesta fall, utan tvifvel uppkommit genom nötning mot skaftet.
De smala mejslarne, hvilka nästan alltid äro af flinta, hafva vanligen ungefär samma storlek och form som de nu brukliga huggjernen.4
1 Från Skåne känner man mer än 13,000 yxor och mejslar af flinta, men endast omkring 3,000 af andra stenslag; från Halland 300 af flinta och 250 af andra stenslag. Af 3,300 från det öfriga Sverige kända yxor och mejslar äro deremot icke mer än 700 af flinta.
2 En sådan mejsel från Skåne är afbildad i (dansk) "Antiqvarisk Tidskrift" 1858— 1860 sid. 277. Två från Danmark ses fig. 27 i Worsaae's "Nord. Oldsager", samt fig. 3 och 7 å pl. 41 i Madsens "Steenalderen". I Nilssons "Stenåldern" (fig. 23) är en dylik mejsel med stenskaft från Nootka, på vestkusten af Brittiska Nordamerika, afbildad.
3 I en gånggrift på ön Sild vid Slesvigs vestkust hittades år 1868 en bred hålmejsel af flinta med sådana lemningar af harts. Wibel, "Der Gangbau des Denghoogs auf Sylt", i "XXIX Bericht der Schlesv.-Holst. Gesellschaft fur —,— vaterl. Alterth." sid 27; se sid. 84 här nedan.
4 Någon gång äro de dock betydligt större. I Skåne har man funnit en oslipad sådan mejsel, hvilken är 9,5 tum lång, 1,5 tum bred och 1,4 tum tjock (St. M. 3765).
Källa: Project Runeberg ·