Sida 72
hafva således, liksom de af andra stenslag hvilka sakna skafthål, icke varit skaftade på samma sätt som de nu brukliga jernyxorna. I Sverige har man visserligen icke funnit, eller åtminstone icke tillvaratagit,1 någon stenyxa med skaft, men tydliga märken, utvisande hvar skaftet suttit, ses stundom på våra stenyxor.
Så har den öfre oslipade delen af den fig. 14 i Atl. afbildade yxan tydligen varit insatt i ett skaft. Detsamma gäller om Atl. 16, hvars öfre, i skaftet instuckna, del är betydligt smalare än sjelfva yxbladet; härigenom förebygdes yxans inträngande i skaftet under begagnandet. 2
Andra stenyxor (t. ex. Atl. 36 och 37) äro vid eller tätt ofvanom midten omgifna af en rännformig fördjupning, i hvilken skaftet hvilat. Dessa yxor, hvilka i Skandinavien äro jemförelsevis sällsynta,3
1 I Bruzelii ''Svenska fornlemningar" (1, sid. 26), omtalas en i en skånsk stendös funnen flintyxa med tre qvarter långt skaft, som dock var förmultnadt.
2 Dylika stenyxor från Danmark ses fig. 15 i Worsaae's "Nord. Oldsager", samt fig. 5 och 6 å pl. 30 i Madsens "Steenalderen".
3 Två i Skåne funna yxor af denna form ses fig. 26 i Nilssons "Stenåldern" och fig. 14 i Worsaae's "Nord. Oldsager".
Fig. 42. Stenyxa, troligen från Pennsylvanien i Nordamerika. 1/3.
Fig. 43. Flintyxa med
märke efter skaftet, f. i
Skåne. 1/3.
Källa: Project Runeberg ·