Gammal-Svenskby

40 vara byskrifvare, en ytterst kräfvande syssla, som tvingar honom att mången gång arbeta till långt inpå nätterna. Detta offer har han dock tack vare sin entusiasm gärna underkastat sig, och så har det blifvit möjligt att äfven få lokal för de svenska lektionerna, nämligen i det rum, där bönderna eljest samlas till bystämma, en allt annat än hygienisk lokal för en skara barn, liten och trång som den är. Med nästa år måste emellertid folkskollärare Höas säga upp denna sin plats, då hans synförmåga på grund af de ständiga skrifgöromålen blifvit ytterst för¬ svagad, och då han på ena ögat blifvit nästan blind. Det var pinsamt att se, huru han trots detta måste hålla på med sitt arbete. Den 1 jan. 1913 är han själfutan bostad och skollokal, och nu blir frågan: Kunna till denna tid nya sådana vara uppförda? Ja, det är möjligt, om hjälp kommer från Sverige denna gången liksom den förra, då de fingo sin kyrka. Krisen var då svår, svår är den ock nu samt af liknande art: det är folkets nationalitet, som sväfvar i fara. Genom privat insamling finnes redan en liten grundfond, som för 5 år sedan uppgick till 2,588 kr., och som är deponerad i Bankaktiebolaget Södra Sverige. En folkskollärare i Hasslarp, Martinsson, nu död, hade gripits af brinnande hänförelse för Gam- mal-Svenskbyn, och genom föredrag om densamma lyckades han åvägabringa nämnda belopp, som nu står under uppsyn af hans efterträdare, folkskollärare S. M. Tullberg, Hasslarp. — När en enskild person kunnat åstadkomma så mycket, hvad borde icke resultatet bli genom en allmän insamling öfver hela Sverige? Jag tror, alla villigt skulle offra något, när de höra, huru fjärran från dem blodsfränder bo, som städse minnas