Sida 72
Andra kapitlet. Om mineralier och bergarter
alkalier. Graniten, som är den mest betydande af de massfor miga bergarterna, uppträder i en mängd artförändringar.
Pegmatit eller gånggranit är en mycket grofkornig varietet, hvilken mest förekommer såsom gångar (bild 71).
Bild 71.
Upplyftade genislager med pegmatitgångar på Tjörn i Bohuslän (E. Olbers).
Hornblendegranit bar glimmern till stor del ersatt af hornblende. Kallas äfven syenitgranit.
Gneisgranit kallas en varietet, som utmärker sig på det sätt, att glimmerfjällen ligga i en viss ordning, hvarigenom något liknande skiktning uppkommer. Gneis-granit bör ej förvexlas med granitgneis (se sid. 60). Ifall enstaka stora kristaller, hufvudsakligen af fältspat, hafva utskiljt sig uti den för öfrigt småkristalliniska massan, så uppkommer porfyr artad granit eller granitporfyr 1).
Granitens stora ändamålsenlighet till monumentala byggnader beror dels på dess parallelipipediska afsöndring, hvarigenom stora, vackra block kunna vinnas, dels på dess förmåga att emotstå vittring.
Felsitporfyr består af en tät, s. k. felsitish hufvudmassa, i hvilken kristaller af fältspat, qvarts och glimmer ligga inbäddade. Grundmassan utgöres af en innerlig blandning af mikroskopiska fältspats- och qvartskorn och är till färgen ofta brun. Den kemiska sammansättningen är 74 % kiselsyra, 13 % lerjord, 2,5 % jernoxidul, 2 % kalk och talk samt 8 % alkalier, således nästan lika med granitens.
Felsitporfyren blir utmärkt vacker, då den poleras, och arbetas derför till prydnader, såsom vaser, urnor, bordskifvor m. in. Men emedan den är mycket sprickfull, äro stora föremål af porfyr sällsynta och utomordentligt dyrbara.
1) Efter samma grunder talar man äfven om dioritporfyr, trachytporfyr o. s. v.
Källa: Project Runeberg ·