Populär framställning af geologien med särskild tillämpning på svenska förhållanden

65

På senare tider har man gjort vidtomfattande mikroskopiska undersökningar öfver graniten, för att möjligen derigenom kunna utreda dess bildningshistoria, och dervid funnit, att dess qvarts är försedd med ett ofantligt antal små slutna blåsor, som vanligen innehålla vatten med deri upplösta ämnen t. ex. koksalt. Men äfven luftblåsor förekomma. Detta förhållande har man endast kunnat förklara på det sätt, att graniten blifvit bildad under inverkan af öfverupphettadt vatten och ofantligt tryck, antingen så att graniten uppträngt genom eruption från jordens inre, starkt bemängd med het vattengas, såsom förhållandet är med nutidens lavor, eller att den blifvit afsatt såsom en kemisk fällning-ur öfverupphettadt vatten, ungefär på samma sätt som gneisen antages hafva blifvit bildad. Sannolikt är, att graniten har uppstått på båda dessa sätt.

Af det här ofvan anförda öfver den kemiska sammansättningen hos de olagrade bergarterna framgår, att de kunna särskiljas i tvänne grupper, nämligen trachytgruppen och basaltgruppen. Till den förra höra trachyt, granit och felsitporfyr, hvilka utmärka sig genom stor halt af kiselsyra och alkalier, men ringa jern-och kalkhalt, samt äro ofta ljusa till färgen. Till den senare räknas de mörkfärgade bergarterna basalt, diabas, diorit och hornblende-sten (dessa tre äfven kallade med ett gemensamt namn grönsten), hvilka äro rika på jern och kalk, men hafva mindre kiselsyra och alkalier än trachytgruppen. Syenit står på öfvergång emellan dessa grupper.

De massformiga bergarterna indelades fordom i tvänne grupper, de vulkaniska och plutoniska.

Läran om bergarterna kallas petrografi.

Kap. 3. De allmänna dragen af jordens bildnings-historia.

Innan vi öfvergå till en framställning af jordens utveckling från älsta till nuvarande tider, måste vi erinra om några ur astronomien bekanta satser.

I midten af vårt solsystem befinner sig den sjelflysande solen. De nyaste undersökningarne hafva visat, att denna stora himlakropp befinner sig uti ett glödande, delvis gasformigt tillstånd, och med tillhjelp af Spektralanalysen har man utrönt, att dess kemiska beståndsdelar äro de samma som jordens. Derjemte har man äfven förvissat sig om, att solen hvälfver sig kring sin axel och att den har en fortskridande rörelse i rymden. Omkring solen såsom medelpunkt röra sig i något aflånga kretsar en mängd mörka himlakroppar, planeter, af hvilka 8 större (bland dem jorden) och omkring 165 mindre hittills äro iakttagna.