Populär framställning af geologien med särskild tillämpning på svenska förhållanden

66

JORDKLOTETS UTVECKLING.

Flertalet af de större planeterna hafva åter sina följeslagare, drabanter eller månar, som kretsa kring dem.

Af bilden 72 synes, hvilket läge jorden har till solen i förhållande till de öfriga planeterna.

Vidare lär oss astronomien, att jorden ej är ett fullkomligt klot, utan är något tillplattad vid polerna, så att diametern från pol till pol är ungefär fyra mil kortare än den dermed vinkelräta diametern eller eqvatorialdiametern. Äfven har man sig bekant, att jordens täthet eller egentliga vigt är 5,6. Då man härvid besinnar, att bergarternas egentliga vigt i allmänhet ej öfverskjuter 3, så blir följden, att jordens täthet uti det inre måste vara mycket högre än 5,6, hvilket, jemte jordens eliptiska form, synes antyda, att jorden ursprungligen varit uti ett glödande, flytande tillstånd. Att dess inre fortfarande befinner sig uti detta skick har förut blifvit framstäldt vid tal om vulkaner (sid. 32)

Men man vill gå ännu längre tillbaka i jordens utvecklingshistoria. Man påstår, att jorden ursprungligen varit ett gasklot af utomordentligt hög temperatur, ja, att alla planeterna jemte solen utgjort tillsammans ett enda oerhördt stort gasklot af sådant omfång, att det skulle hafva sträckt sig lika långt utåt, som de nu ytterst belägna planeterna, eller med andra ord, det skulle hafva haft en radie lika stor, som afståndet från solen till den ytterst belägna planeten. Detta klot roterade långsamt från vester till öster. Men genom värmeutstrålning i rymden afkyldes det småningom och blef till följe deraf något förminskadt, hvarigenom dess hastighet ökades. Derefter började ringar i ytan aflösa sig. Dessa ringar brusto och sammanhopade sig till mindre gasklot med bibehållen rotation från vester till öster. På detta sätt uppkommo planeterna, den ene efter den andre, och genom ringbildning hos dessa nya klot uppstodo i sin ordning månarne.

Om i öfverensstämmelse med denna åsigt 1) jorden en gång varit i ett sådant tillstånd, att alla de ämnen, hvaraf den består, funnits såsom gaser, så måste dess temperatur hafva varit mycket hög och dess omfång flere hundra gånger större än nu. Så snart värmegraden sänktes genom utstrålning i rymden, började en del ämnen, såsom metaller och de flesta mineralier, öfvergå i smält tillstånd, under det att en mängd ämnen, såsom vatten, kolsyra m. fl., förblefvo i gasform. Under detta skede måste vi tänka oss jorden såsom en glödande smält massa, omgifven af ett ofantligt gashölje. Men jorden afsvalnade än ytterligare. Ytan af den smälta massan började stelna; först bildade sig enstaka partier, hvilka simmade kring likt öar på den sjudande

1) Först uttalad af filosofen Kant och sedan sjelfständigt utvecklad af astronomen La Place.