Sida 10
fyra stolpar, ett bord med trätallrikar och träskedar, några stolar och en huggkubbe. I taket sitter ett fönster, genom hvilket dagen faller. Det är backstugan, de fattigas allra enklaste hem, den direkta fortsättningen på jordkulan, hvilken ännu finnes kvar på den torftigare landsbygden.
Och jag minns med ens det spöke, som hotar den fattige landtbon, om han är ensam, orkeslös och öfvergifven, detta spöke, som han eller hon fruktar mer än alla de fasor, hvilka prästen berättar om helvetet: att komma på socknen. Och jag ser i minnet bilden af en gammal tjänarinna, som gick ifrån en god plats och arbetade sig fram genom snön till ett torp, som låg två mil in i skogen. Där bodde en enkling med många barn, som lofvat, att han kanske skulle gifta sig med henne, om hon ville vara hos honom en tid på försök. Och hon gick till honom, gick genom drifvorna, där ingen häst ville gå fram, fast han var gammal, elak och snål, och fast hon fick det sämre, än hon haft i hela sitt lif — gick, därför att fruktan dref henne, fruktan, att hon en gång, när hon var orkeslös och ensam, skulle komma på socknen.
Och är det en afton och mörkt ute, då glimmar ej långt från backstugan ett eldsken fram genom mörkret. Går man närmare, finner man en låg koja med ryggås. Där inne är en grof spisel, uppmurad af ohuggna stenar, och utmed stugans längd sträcka sig två breda ligg- och sittplatser, öfvertäckta med granris, lämnande en smal gång fram till spiseln, på hvilken flammar en eld af kvistar och ris.
Det är kolarkojan, där bergslagens kolare pläga tillbringa de långa vinterveckorna i skogen, medan de vakta milan, som skall förse smedjorna och masugnarna med träkol. Och ur skymningen hviska först sakta, sedan klarare tonerna af en gammal melodi, som fyller sinnet med underlig vildmarksmystik.
»Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.»
Ill. D. Ljungdahl
Kolarkoja. (Småland.)
Man ser »furorna, som blicka mörkt» och bergen, som »kasta skuggor så långa». Och man förstår, hur de ensamma vinternätterna, då månen gnistrar öfver den hvita snön, som glimmar mellan de mörka vägarna af granarnas skuggor, skapat hela den underbara värld af sagor om skogsrån, som lockade den ensamme bondgossen och blef till en stubbe, när han betraktade henne närmare, om tomtarne, som smida ondt i bergens gömslen och komma med gåfvor till människors barn, när de vilja dem väl, om jätten, som öppnar bergets vägg för att fånga skön jungfrun, hvilken går allena, när ottesångens ljus blänka genom den aflägsna kyrkans fönster — man förstår hela denna sagovärld, och med en stark stämning af skogens ensamhet,
Källa: Project Runeberg ·