Sida 12
Ill. D. Lj.[=Ljungdahl] ett kummel, som skall ersätta fjället, hoppa renarna upp och ner, betande den hvita renmossan. Det är fjällmännens värld, nomadfolkets, som lefva i vildmarken mot norr och hvilkas lif är hårdare än backstugusittarens. Deras lif är som sammanväxt med renarnas, dessa underliga djur, hvilka likna förkrympta hjortar eller älgar, som de små tryckta björkarna erinra om de sydligare trädens raka, smidiga växt.
— Hvarför försöker ni inte att bosätta er, bygga er hus och lämna nomadlifvet? frågade en fru en rik lappgumma.
— Hvem skulle då följa renarna i fjällen? svarade lappkvinnan.
Svaret är vackert nog. Men det är icke sant. Renen kan lefva utan lappen, men lappen kan icke vara renen förutan, ej häller det lefnadssätt, som är fjällets kringströfvande, fria lif.
Och med detta minne lämnar man Skansen, med minnet af vildmarkens ljusa sommarnätter, där göken gal och lommen speglar sig i den klara fjällsjön, där bäckarna med hvitt skum strömma utför bergsluttningarna, och där den eviga snön rodnar i glans af den gömda solen.
Man går sakta utför den branta backen. Nedanför utbreder sig Stockholm, badande i höstsolens färgrika ljus med telefontornet, som dominerar, eller sänkt i dimmigt mörker, ur hvilket de tusentals lågorna lysa med sin bländande, civiliserade glans.
Ill. D. Ljungdahl
Källa: Project Runeberg ·