Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor

vandrade till Rosendal* och derifrån på den under lägertiden (från sommaren 1826) utlagda pontonbryggan öfver till gärdet. Man spridde sig i de olika lägren. De flesta sökte upp beväringstälten för att sällskapa med unga fränder och bekanta. Mången yngling i bevä-ringsåldern fans dock icke i lägret, endast utanför såsom åskådare, under det hans »lejkarl» gjorde tjenst för honom.

Men lägerbesöket var dock icke förnämsta eller ens egentliga delen af nöjet. Detta bestod i att se kungen. Derfor drog folkmassan sig till den »kungliga borgen».** Der skulle konungen snart infinna sig för att gifva stor middag för hofvet och högre officerare, utländska sändebud och äfven svenska civilembetsmän.

Man gick tidigt till borgen för att skaffa sig en god plats — utanför byggnaden. Ofta fick man vänta ganska länge, men slutligen visade sig konungen sjelf som red i häftig galopp, oaktadt sina några och sextio år, kanske äfven då han var öfver de sjutio. Uppvaktningen hade möda att följa honom. Före och efter konungen och hans följe sprungo en skara sjömän och andra »fria medborgare» och hurrade så mycket lungorna förmådde under en så våldsam rörelse. Det har uppgifvits, att dessa »hurrabasar», såsom de pä folkspråket kallades, voro betalda med 1 rdr riksgäld för hvarje strupe. Huruvida uppgiften är sanningsenlig eller icke, kunna vi ej af-göra. Men att det hurrades, det är visst, och det med dundrande fart och förvånande ihärdighet.

Konungen såg glad ut, satt med den stora, trekantiga hatten i hand, nickade fryntligt åt alla sidor, böjde hufvudet då och då. Folkets kärlek min belöning», stod det pä slantarne. Och folket var verkligen i hänryckning.

Karl Johan höll ändtligen stilla och lät trupperne »defilera». Det var en glädjesyn för folket. . Landtsoldaterne äro bäst», hette det. Oaktadt gardisterne väl böra räknas till stockholmare, hafva de dock

* Var fordom ett djurvaktarboställe, som af Gustaf den tredje skänktes till kammar-junkaren, sedermera ståthållaren De Besche, hvilken der nära Djurgårdsviken, på 1790-talet, uppförde en byggnad af trä. I denna bodde hertig Fredrik Adolf flere somrar. Stället egdes sedermera af direktören Schvan samt af generalmajoren de Camps, men köptes 1817 af Karl Johan som lät göra nya anläggningar och förbättra byggnaderna. Ilufvudbyggnadcn nedbrann 1S19, och fyra år derefter börjades uppförandet af det nya slottet, enligt d. v. Öfvcrstclöjtnant Fredrik Bloms ritning. Förut hadc dock den nedra, östra paviljongen uppförts af öfvcrstclöjtnant Lidströmer. År 1825 uppstäldes viman från Elfdals porfyrverk.

*• Den på Drottningberget efter d. v. majoren Fredrik Bloms ritning uppförda bygg-ningen, hvars hufvudpaviljong är från 18iS, konungens sidopaviljong från 1821 och kronprinsens paviljong från 1S22.