Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor

som drifvas snart i kapp, att, skyndsamt, om hvarann upphinna de bestämda målen.

Se hur den unga, ystra fiilen tycks lifvad af begär att sträcka ut sitt språng!

Hur ägam, delande hans ifver, till färden ren beredd, helt stolt i slädan klifver!

Knappt hålles hästen qvar; när hastigt på en gång, med sina täflare han Ijungar fram sin bana.

Hvar körsven mödar sig att Springams ifver mana;

med trygg förtröstan till sin häst, hvaren tror Hjelten bli i denna Segerfest.

En gynnad älskare, som, af sin älskarinna, för en bevisad tjenst, en blick af bifall får; som ser af kärlek hennes ögon brinna och sig en sällhet förespår, han, for sin framtid, sökt att vinna; — har sällan rönt den fröjd på körams hjerta rår, när han, vid banans slut, omsider målet når, som företrädesvis bekräftar hästens dygder, framkallade af piskans slag; och hvilka ifrån denna dag,

snart sprida Springams frejd omkring i dessa bygder, (fig. 72).

Men nu höra kappkörningarna på Brunnsviken till en länge sedan förfluten tid.

*

#

Riksdagens ut- och afbl&sning hör också till förgångna seder och bruk, men var under långa tider ett välkommet gratisnöje för hufvudstaden. Blåsningen hörde för öfrigt icke blott till riksdagarne, utan äfven till Stockholms marknader, och ännu är i mannaminne, huru höstmarknaden pä Skeppsbron högtidligt utblåstes, fastän icke med så lysande ceremonier samt ej heller i närvaro af en så förnäm person som rikshärolden, hvilken var den förnämsta af de i riksdagens biåshögtidlighet deltagande personerna. Vid marknadernas ut-blåsning ersattes rikshärolden af en stadsfiskal.

Vår plansch öfver riksdagens afblåsning för femtio år sedan sätter oss bäst in i förhållandena och är en ganska upplysande bild af den tidens Stockholm. Det är år 1830, efter slutet af den långa riksdag som började redan 1828 och räckte, om icke tre år, åtminstone in på det tredje årtalet.

Längst till höger i förgrunden, från åskådaren räknadt, synes en officer. Det lär vara planschens tecknare, då varande löjtnanten vid andra gardet Adolf Schiitzercrantz, hvilken afled såsom major