Sida 178
II. Folkfester
Men utan afseende på särskilda corps de garde och »detache-rade> vakter har hufvudstyrkan af »paraden» marscherat upp till slottet, och gatans folk har trängt sig omkring soldaterne och i synnerhet musiken eller vandrat i spetsen för denne, år från år, det ena slägtet efter det andra, alltid lika begärligt lyssnande till biåsinstrumentens klang och trummornas dån samt fröjdande sig åt de turkiska bjällrorna med de fladdrande hästsvansarne. Förr hade gar-desmusiken gerna en svart tallriksslagare. Det hörde till stycket. Om icke någon neger fans att tillgå, svärtades en hvit musikant. Tambourmajoren har alltid varit en ståtlig företeelse, åt hvilken ga-
Fig. 74. Corps dc garde.
Efter A. SchiiUercrnntz' »Scener ur soldutlifvet*.
tans folk och ännu andra visserligen ofta skrattat, men som också väckt vördnad genom sin präktiga hållning. Fig. 75 visar en vaktparad för sextio år sedan, kanske något öfverdrifven af den glade tecknaren, hvad hautboisternes magar och tambour-majorens marschsteg vidkommer, men, enligt hvad gammalt folk försäkrar, på det hela en trogen bild af den forntida verkligheten.
Vid högtidligare parader, såsom de under Karl den fjortonde Johans tid brukliga torsdagsparaderne, skulle regementets timmerman också uppträda. De förekommo i storartade, hvita förskinn, bila på skuldran, björnskinnsmössor och långa skägg. De senare räckte ned till medjan, men voro endast lösskägg. På generalorderna stod upptaget när skägg skulle anläggas och när de åter skulle afläggas. Inga andra än timmermän tillätos att pryda sig med helskägg, och
Källa: Project Runeberg ·