Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor

utställningarna pä sin del och utvecklade dervid en alldeles utomordentlig verksamhet.

I talarestolen uppträdde en afton en mörklagd nian och höll ett föredrag om Virgilius, då denne för den kejserliga familjen i Roma läste upp en stump ur Aeneiden. Det var ämnet för pris-täflan i malning det året i konstakademien. Föreläsaren var lektor Rabe, konstnärsgillets d. v. ordförande. Efter honom ilade en ung herre upp i katedern och kritiserade Hyltén-Cavallii skådespel »Dacke-fejden>.

Det var magister S. A. Hedlund, verksam deltagare i unga Stockholms allvarliga och glada förehafvanden. »Dackefejdens» upp-hofsman hörde noga på och vardt sedan granskaren ingalunda svaret skyldig.

Och den der långe, något framåt lutande herrn, som talade om teater och skådespelarkonst, det var Lars Hierta, då ännu »Afton-bladsfurste». Och så hade vi Onkel Adam, som var ordförande ett år, och rektor Siljeström och unge Sohlman eller »Sohlberg» såsom A. A. Afzelius envisades att kalla honom. Blanche var naturligtvis alltid med, och G. H. Melin, Herman Bjursten, Knut Bonde, Elias Sehlstedt, W. F. Dahlman, Qvarnström och — alla de andra.

Hyltén-Cavallius var längsta tiden af alla ordförande, först 1848, —49 och sedan 1850—52, men så hade han flyttat till Årsta holmar och tyckte sig ej längre vara stockholmare, ty de holmarne ligga långt ute i Årsta-viken, och det är redan ett godt stycke på väg till Brasilien, dit han sedermera begaf sig som svensk-norsk charge däflaires. Han kunde då ej längre vara ordförande borta vid Clara. Efter Hyltén-Cavallii första afträdandc, intogs ordförandcplatsen af G. H. Mellin, efter det andra af Axel Emanuel Holmberg, den bekante fornforskaren och jätteskepnaden, en af konstnärsgillets mest nitiske och glade ledamöter.

Såsom vice-ordförande verkade Siljeström, Hedlund, Jolin och Sohlman. Sekreterare voro under kortare tid Nils Ignell, teologen, Blanche och J. G. Carlén, men allra längst kongl. sekreter Willi. Malm.

Bland dem som trakterade med strängaspel var d’Aubert, violinisten, och Oskar Ahnfelt, den »kristne trubaduren», som åtminstone en gång gaf konstnärsgillet ett guitarr-solo till bästa. Opera-sångarne Strandberg, Wallin, Dahlgren m. fl. samt skådespelarne Dahlqvist, Sundberg, Jolin och några andra af deras kamrater bjödo på teatraliska föreställningar, hvilka för öfrigt också sköttes af dilettanter. Uddman sjöng Belimanssånger och höll glädjen vid lif till långt in på natten.