Sida 486
II. Folkfester
(Schulzenheim) måste afgifva utlåtande, och slutligen kunde målet icke af hofrätten afgöras förr än hustru Dahlfors gått ed på, att hon varit af så beskaffad lystnad öfverfallen.
Om någon embets- eller tjcnsteman beträddes med kaftedrick-ning, skulle han ej blott böta de vanliga hundra dalerne, utan äfven hafva ansetts begått fel i cmbétet.
Med anledning af förbudet hade den 31 December 1766, såsom det hette, upprests följande »minnesvård», hvilken må anföras som ett prof på den ganska utbredda kaffe- och kafleförbuds-poesi som uppstod på 1760-talet:
Den sista dag på detta år Vårt kära CafTé afsked får.
Farväl, du ljufva drick!
Haf tack hvar enda Fägnc-Kopp,
Som gifvit läska åt min kropp,
Och gjort mig tanken qvick.
Man sälje nu sin CafTé-Qwarn!
Men några Bönor vära Barn Dock böra få i arf.
Nu CafTé-Kannor tas ur bruk,
Ej någon mer blir Caffé-sjuk.
Ett lyckligt Tidehwarf!
Till slut med CafTé hålls Kallas,
Man slår dock ingen kopp i kras;
Den pryder än sit rumm.
Dock glömmes nu den fordna smak,
Man säger nu rätt ömt : Stor sak I detta bruna skumm!
Nu blir mig Caffé-Drycken hätsk;
Jag bör ock bli den samma hätsk;
Det går ej annars an.
Den skal ej komma mer på tal,
Och aldrig räds jag nå’n Fiscal;
Jag hatar Contrnban’.
Komm! låt oss dricka nu till slut Hwar tår i sista Kannan ut.
I sällskap med en Wänn.
Trots någon kan i grumlet spå Hvad öde oss må förestå,
Om CafTé gifs igen!
Fanväl du kära Iljärt-Liqueur!
Du hädan It mig ej förför;
Af dig känns mer ej os.
Källa: Project Runeberg ·