Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor

Andra persöner hafva omkring ar 1850 hört både Staffansvisan och Goder afton både qvinna och man sjungas i Stockholm Annandag Jul och Trettondagen.

Pä de sista tio åren har man icke afhört Lussigossarnc i Stockholm; kanske traditionen är borta. Polisförbudna äro de icke.

Ännu för femtio år sedan firades julen på mera folklifsartadt, karnevalsmessigt sätt, om man får tro en mångordig Anonymus i ett Skillingstryck kalladt

3ul=3eftcit, om bcö 9liijcn, Suf SIttjijmr ori) 3uI*Scfcit Hnbcritolcn, iom intieljnUcc 77 llubcr,

trpdt f)0é SBefkrbcrg 1832. Han skrifver nemligcn bland annat:

"julafton, — broar är cu fjpbba dkr dt palats i Smcrige, fom ide bå bar fm fröjb? ffliången ^ar öfrocrlcfroat benna afton båbe i fjufnjubftabcn od) på laitbct. $uru fcr bet bå ut i Stodljolm l jpda tocrlbcn t rörelfe, alla torg od) gator (jioimla af mcnniffor, ftor niatf-nab IjålkS od) alkfjauba prpbliga od) flämtfamma ori) lädra fakr for barn od) fticfor od) ©ub »ct for Ijttjcm mer, äro bå på borb oib i bobar upplagba od) uppljängba. Stortorget odj anbra platfcr i Staben äro betädta mcb flera raber af ftånb od) tncb oräfncliga ljus upplpfta. 'ilfla banbdsbobnr, t fpnncdjct nipper* odj galanteribobar äro ctlärcrabe, ja äfroen priroata ^uS, ti) föroncS ftomtng ffafl ju bålla fitt intåg i tocrlbcn. 2Ran tror att bet är ftarnntral, od) änba till mibnatten Ijroimlar bet unber benna falla 'Jlorbftjerna på alla gator ori) torg af glaba od) jublanbe menniffor. gatmflerna fötfamla fig till glab gemenffap, bar* nen bliftua begåftoabc, be gamle cdjålla od) fficfa fina 2fuUlappar, allt ^toirflar, ftojar, od) fjtoimlar t uppfpllb eller roäntanbe gläbje. Sulfkppoi' fnltaS bcöfa ffänfer, fom man till-flidar Ijtoaraitbra. ©etta bruf är toerfligen oänbligt angenämt od) ger tufen tillfällen båbe att fröjba odj att brt). ©ct är fJlorbcnS Saturnalicr; fjtoent funbe od) mide bå upptaga någonting illa? 9)lan fan bcåfa bagar biftå nöbcit od) förlägcnljctcn, utan att föröbmjufa; man fan roa odj beftraffa ben qtoida genom ett i glabt Ipnuc alftrabt ffämt; man fan tufta beu fåfänga båren, förmana ori) tilkättaioifa ben fdaitbe, utan att beftoära bomftokn; man fan på dt fint od) bdifat fått tillfänba ben älffabe fitt bjcrtaS ftumma ori) bod få loältaliga tolfar, fjioilfa på benna tib minna mera framgång än på Ijtoarjc annan, odj fanljänba juft nu finna ben Iättafte roägen, entebon gläbjen gcrita är färkfenS förelöpare.. . tøunbrabc tufenbe färffilbta bub ori) maffer, poftiljoncr till fot, till Ijäft od) på ftpda äro benna afton änba till fent på natten t rörelfe till en bd i be albra äjroentyrligafte odj narraftigaftc för» fläbningar, jom en förtoägen fantafi uågonfin fan tänfa fig. ©i) uuberbart odj owäntabt måftc 3ulflappen tomma od) beg fänbarc odj öfrccrbringarc måfte roara ofättb odj blijtlift

roifa f«g od) förfroinna fom tn anbe.-HÖerlben måftc benna bagen cn gång riftigt toän*

baS upp od) ner. Cdj roerfligeu anfträuger man fig utomorbentligt, att öhocrgå tjmaranbra i fltoida odj uarraltiga infall, od) äfroen bcrttlt att man få mpdet fom möjligt förfroårar 3ulflapparnc§ igenfinnanbe, brnilfa ofta äro få narraftigt inpadabc ori) få unberligt gömbo, att man mcb många måftc (o§fa, uppffära, upptuedla od) föfa, ori) åter genomjöfa bet bort* faftabc, innan man fommer till färnan. 2öi antpba betta tiflrädligt, bå roi berätta, att en fin gulbring eller ett litet örl)ängc blir inffjutet i cn centner tung lifta eller att ett nätt gulbljjcrta fitter gömbt i cn punb§roigtig 3ulfafa. äfroen bet infallet (jar ntau flera gånger fett, att någon flänft fig jjelf fåfom ^ulflapp od) låtit rulla fig in i rummet i ett flört fat. Så ffänftc fig för flera år feban en ung greftoc i Stodf)olm till cn barn, fom länge roarit