Sida 3
1892 års urtima riksdag har utsträckt beväringens öfningar från 42 till 90 dagar samt ökat de värnpliktiges sammanlagda tjänstetid i beväringen och landstormen från 12 år till 20 år. Landets försvar ställer sålunda numera väsentligt ökade anspråk på de värnpliktige. För dessa blir det därför angelägnare än förut att noggrant lära känna sina soldatplikter. Den värnpliktige får under öfningarne undervisning härom af befälet, men redan innan han inträder i tjänstgöring, bör han taga reda på, huru han skall förhålla sig vid inskrifningen eller de s. k. beväringsmönstringarne. Likaledes är det en gifven följd af den ökade öfnings- och tjänstetiden, att den värnpliktige oftare än förut frågar sig: hvad skall beväringsexercisen egentligen tjäna till, och hvarför skola vi exercera längre än förut, då stammen fortfarande finnes kvar?
För att rätt förstå, hvilken plats beväringen intager inom vår härordning, måste vi först med några ord klargöra, hvad som nu för tiden fordras för att föra krig, och särskildt hvaraf Sveriges krigsmakt består eller rättare hvaraf den kommer att bestå 1898, efter de fem år, hvilka åtgå för att genomföra de ändringar och nyheter, hvilka beslötos vid den nyss omtalade urtima riksdagen.
I forna tider, då vapnen ännu voro mycket enkla och krigskonsten föga invecklad, hade alla krigare samma eller likartad beväpning och ordnades i hopar eller afdelningar, hvilka uppträdde på samma sätt. Men i den mån vapnen blifvit mera olikartade och svårskötta samt kriget fordrat flera skiljaktiga verksamheter och
