Meteorstensfallet vid Hessle den 1 januari 1869

icke på långt när kunna liknas vid ett så kalladt stjernfall. Ungefär 5 minuter derefter hörde flere personer en knall i nordlig riktning, hvarvid äfven en jorddallring kändes.»

Ögonvittnen till stenarnes nedfallande voro ganska många. En person, som var ute att fiska på Lårsta-viken, såg, då ljudet upphört, en medelstor sten slå med en nästan vertikal bana ned tätt invid honom, samt efter att hafva bildat ett 3 à 4 tum djupt hål i isen, åter studsa upp och rulla vidare några famnar i sydlig riktning. Fiskaren drog ej i betänkande att genast upptaga stenen. Den var då varm, som om den varit utsatt för solbaddet under en varm sommardag. En dräng, som för tillfället vistades i Fitja socken, berättade sig hafva hört först 5 smällar skarpare än åskan, derpå ett hväsande i skyn som varade 15 minuter och gick från norr till söder. Derpå sågs en sten falla i snön. Den sönderslogs mot den undre isen i tre bitar, men var dock icke riktigt kall, då den upptogs. En äldre qvinsperson från Fitja prestgård trodde först, att elden var lös i sotet, sedan att det var åskan, gick derpå ut ur stugan och hörde då ett fräsande som rödglödgadt jern i vatten, hvilket tycktes komma norr ifrån. Detta varade 15 minuter. Sedan såg hon en sten komma »liksom neddansandes». Den framgick snedt, lågt öfver marken, kommande som det tycktes från sydlig riktning, samt nedföll 3 à 4 famnar ifrån henne, studsade upp ungefär en aln från marken, men sönderslogs ej. En annan person hörde tydligt huru något strök fram i luften öfver hans hufvud från SW till NO.

Vida större var dock det antal stenar, som uppsamlades af allmogen och för det mesta inköptes af Universitetet i Upsala och Riksmusei mineralogiska afdelning i Stockholm. De voro spridda i Häggeby, Öfver Gran, Kulla, Fitja, Holm, Giresta, Gryta och Balingsta socknar på en ganska vidsträckt oval med en bredd af 5 kilometer och en längdutsträckning af nära 16 kilometer i riktning från NW till SO. Fallets centralpunkt utgjordes i det närmaste af Hessle gård, hvarföre vi äfven benämnt detsamma efter detta ställe. Oaktadt stenarnes konsistens oftast var så ringa, att en sten utan svårighet kunde sönderslås, om den med handen hårdt kastades mot golfvet eller den frusna marken, voro dock nästan samtliga de uppsamlade stenarne alldeles hela, ofta nog utan det ringaste märke af stöten, och såvidt jag kunde erfara hade ingen enda af de någongång nära 2 skålpund stora stenar, som nedföllo på isen af Lårstaviken, slagit igenom densamma, oaktadt isen Nyårsdagen knappast torde hafva haft en tjocklek större än några få tum. Allt bekräftar således ögonvittnenas intyg rörande den märkvärdigt ringa fallhastigheten.

Af den vid denna afhandling fogade kartan öfver fallet ser man, att samtliga de större stenarne (de största vägde 1791 och 1376 gr., de minsta ända till 0,1 gr. och derunder) fallit mera nordligt, de mindre deremot sydligt i trakten af Arnö — ett förhållande som ojäfaktigt visar, att kastriktningen gått från SO till NW eller noggrannare S 30° O till N 30° W.

Såsom nedanstående beskrifning och analys af de uppsamlade stenarne utvisar, skilja sig dessa i intet från det vanligaste slag af meteorstenar, de äro t. ex. så förvillande lika meteorstenar från Aussun och Clarac (9:de Dec. 1858), att det är fullkomligt omöjligt att på yttre utseendet skilja stenarne från dessa fall ifrån hvarandra. I ett hänseende står dock Hessle-fallet alldeles ensamt bland hittills iakttagna meteorstensfall, och lemnar vigtiga nya upplysningar rörande dessa, för en inblick i förhållandena i verldsaltet, så utomordentligt intressanta fenomener.