Sida 3
Yi börja vår nyare historia med Gustaf Vasa, och det är en för våra förhållanden betecknande tillfällighet, att han är den första af våra regenter, man kunde säga af våra offentliga personligheter i allmänhet, som står fullt lefvande framför oss icke blott till utseendet, så långt porträtt och beskrifningar räcka, utan äfven till själens egenskaper, till lynnets skiftningar och begåfningens art, till tänkesätt och språk, till karakter och sträfvanden, så långt nämligen bref och uttalanden vägleda. Det saknades icke under den svenska medeltiden statsmän honom jämnlika i kraft och begåf-ning. Men hvad veta vi egentligen om Birger jarl och Magnus Ladulås? Yi döma dem efter en och annan förordning, efter en och annan hos en krönikeskrifvare upptecknad händelse, men till sin individualitet äro de oss främmande. De voro kraftfulla, statskloka och lyckosamma, det är allt hvad man kan säga. Om Engelbrekt såsom personlighet vet man ej stort mer, än att han var en “liten man“. Sturarne stå måhända något mer lefvande framfor oss, men äfven i fråga om dem äro vi nödsakade att ur spridda drag sammanfoga en ofullständig bild, och i deras bref hör man oftare skrifvarens officiella språk än deras eget. Personligheternas själfmedvetna framträdande är ett af den nya tidens utmärkande drag i hela Europa på statslifvets, liksom på litteraturens och konstens områden. På de senare skulle det dröja länge, innan i Sverige uppträdde några verkligt originella representanter; på det förra framstår redan Gustaf Vasa som en fullt utpräglad typ, och personligheten gör sålunda på ett lysande sätt sitt inträde i vår historia, men äfven han har sin rot så djupt i den for det
