Sida 19
19
Castor, utan — den djupa rösten från en man, som nu framträdde från en tjock ek, bakom hvilken han redan stått en stund och derifrån han obemärkt åskådat hvad gossen och hunden haft för sig.
Med förvåning blickade Fredrik på mannen, som nu tvärt stod framför honom, likasom fallen från skyarna. Han var redan till åren; stora, gråa mustascher, som yfvigt beskuggade hans mun, gåfvo honom ett barskt utseende, som likväl mycket förmildrades genom den vänliga blicken från hans stora, blåa ögon. Han var klädd i Preussisk grenadieruniform och på hans bröst blänkte en tapperhetsmedalj i guld. Yapen bar han ej, och då Fredrik betraktade honom från topp till tå, såg ban med hjertligt deltagande, att den gamle soldaten gick på träben.
„Nå, min gosse, du måtte väl ej vara rädd för mig heller?" fortfor leende den gamle krigaren. „Du ser på mig med så stora ögon, som om du i alla dina dagar ej skulle hafva sett en soldat. Kom närmare, min son! Den som bistår en kamrat så troget i nöden, som du gjort det med dill Gastor, den finner också i mig en trogen kamrat. Gif mig din hand!"
Han räckte dervid handen åt den förvånade gossen, som nu utan skygghet fattade och hjertligt skakade den. „Men huru har ni kommit
Källa: Project Runeberg ·