Sida 20
20
upp?" frågade han. „Jag har ju hvarken sett eller hört] er, derföre blef jag litet häpen, när ni, så der plötsligt stod framför mig."
„Det tror jag rasande väl", svarade invaliden skrattande; „du var ju så ifrigt sysselsatt med gräfsvinet och sedan med hunden samt slutligen med din blödande arm, att du inte hade sinne för någonting annat. Jag såg nog, må du tro, buru du kom din hund till hjelp och huru du så raskt gjorde ända med besten der. Det (Jer behagade mig, och jag fattade vänskap för dig, när jag såg, att du först tänkte på hunden och sedan på dig sjelf. Du är en bra gosse, du, och derföre vill jag också bära hem bytet åt dig."
„Ack, så väl det var!" utropade Fredrik helt förnöjd, „hvad min mor skall blifva glad! Men bara inte vår by ligger alltför långt ur vägen för er?"
„Huru heter din by, min gosse?"
»Zettwitz heter den, och om ni bara går ett par steg längre ut åt skogskanten, så kan ni se hvar den ligger der nere i dalen."
"Zettwitz, säger du? Således är du hemma i Zettwitz, gosse! Nå, det gläder mig innerligen, ty just dit ämnade jag mig, fastän jag råkade gå litet vilse här på skogsstigarna, som nu> ej förefalla mig så bekanta, som i min ungdom.
Källa: Project Runeberg ·