Sida 21
21
Der ligger således den lilla trefliga byn! Om du visste, huru mitt gamla hjerta klappar, när jag återser den efter så många år! Der ser jag det höga, mossbelupna kyrkotornet! — och der, byfogdens hus! — och der de stora, präktiga lindarne, i hvilkas skugga jag så ofta lekte såsom gosse! Jag kan ej se allt detta, utan att mina ögon vattnas af tårar! Det är dock en underlig sak med den der hembygden! Om man aldrig så länge varit borta derifrån, så längtar hjertat ändå tillbaka till den jordfläck, der man erfarit lifvets första fröjder och smärtor! Yar mig hel-sad, du stilla, vänliga by! Din åsyn Vederqvicker så innerligen mitt hjerta!"
Den gamle invaliden tystnade; han aftog sih hatt, höll den i sina sammanknäppta händer och lyftade sina ögon mot himlen. En tyst tacksägelsebön uppsände han till Gud; hans läppar darrade; en tår, och ännu en, tillrade ned på hans yfviga mustascher. Derefter beherrskade han sin rörelse, betäckte åter sitt gråa hufvud, och tätt intill sin sida drog han Fredrik, som i stilla atr-dakt stöd ett par steg ifrån honom.
' „Mih snälla gosse", sade han, „dtt vet ännu ej hvad det Vill säga, att efter många år återse hembygden. Se, mitt gamla hjerta, som aldrig bäfvade, då jag stod i det värsta kulregnet, då
Källa: Project Runeberg ·