Sida 22
22
kanonernas dån dundrade fram öfver slagfältet och när mina kamrater och vänner störtade död» eller sårade ned omkring mig, detta samma hjerta klappar och bäfvar nu af fröjdefull vemod, när mitt öga återser hemmet. Titta dit bort; det der lilla huset bredvid lindarna, med trädgården framför och med de 'gröna rankoma, som skjuta upp ända under taket, det är min fäderneboning, der föddes jag, der njöt jag den första glädjen, der erfor jag ock de första, lätt öfvergående sorgerna! Underbart, underbart! Huru mitt hjerta uppröres vid dessa minnen och denna syn!"
Med en sällsam sinnesrörelse afhörde Fredrik den gamle soldatens ord. „Och det der lilla huset är verkligen ert fädernehem?" frågade han. „Ja, min kära gosse, så är det!" „Men det är ju också mitt!" utropade gosses, och hans kinder glödde, hans ögon glänste
och hans hjerta klappade häftigt. „Är ni____
,&r du således____"
„Pojke, huru beter din far?" ropade den gamle, i det han utsträckte armarna mot gossen. ^Fredrik Hammer heter han, så väl som jagi" „Blixt och dunder!" skrek soldaten, utom jig af glädje, och tryckte gossen hårdt mot sitt Jwröst — »så är du ju min systerson, du präktiga pojke!., -. och jag, jag är dia morbror Conrad!*
Källa: Project Runeberg ·