Sida 23
23
t
„Morbror Conrad!" uübräst nil också Fredrik i fullt jubel och tryckte kyss på kyss på dön gamla knektens skäggiga mun. „Ack, min Gud! min Gud! Hvad mamma skall blifva obeskrifligt glad, när vi komma hem! — Morbror, jag ^r alldeles yr i hufvudet af glädje! Kom nu, kom straxt utför kullen! Ack, ack! En sådan fröjd det skall bli der hemma!"
Med brådskande ifver fattade Fredrik sin morbror under armen och ämnade begifva sig af, utan att tänka på sitt byte. Men onkel Conrad höll honom tillbaka och tillropade honom med Sin basstämma ett dundrande "halt!"
„Sakta, min gosse", fortfor han leende, „jag ined mitt gamla träben kan inte raska på så fort som du med dina unga, friska ben. Och -för öfrigt skola vi väl inte låta ditt präktiga jagtbyte ligga qvar här och ruttna i skogen.' Nej, höger-om-vänder-er! Marsch!"
Fredrik måste nu dämpa 6in otålighet; han Återvände till stridsplatsen, från hvilken de aflägsnat sig några steg, och hjelpte nu morbrodren att lyfta upp det tunga gräfsvinet på axeln. Derpå bar det af utför bergsluttningen så fort sig göra lät för invalidens träben, och inom en half timma både de uppnått byn. För den första menniska, som här aiötte dem, ville Fredrik omtala den
Källa: Project Runeberg ·