Sida 81
77
rörelse blef än blek, än röd samt darrade i bela kroppen, han som aldrig hade darrat inför den helaste fiendtliga kanoneld. "Fägnar mig rätt mycket, att de äro här", sade Fredrik den Store, "och sådaua der kära gäster lara väl också vara houom sjelf välkomna. Genera sig icke för inin skull, ntau gör i sin sak, huru honom lyster!"
"Ack, Gud! Om Eders Majestät verkligen tillåter", stammade Fredrik Hammer, "jag kan sannerligen icke låta mina gamla föräldrar längre stå utanför dörren."
"Nå, så låt släppa iu dfiin då", sade konuugen och fästade dervid en skarp blick på de församlade gästerna, af hvilka somliga ej kunde afbålla sig från ett spefullt liåuleeude.
1 ögoublicket sprang Fredrik upp af stolen, vinkade åt en betjent att införa de iiya gästerna och störtade dem till mötes med ett högt anskri ar glädje, då han I dem verkligen igeukände siua gamla föräldrar och sin morbror Conrad. Han flög sin mor om halsen, omfamnade under glädjetårar sin far och sin gamle morbroder, och tycktes under ett par miouter alldeles glömma bort, hvilken hög person ban hade till gäst i sitt hus. Alorbrodren måste slutligen erinra honom derom; ty ärven föräldrarne tänkte 1 sitt glädjerus ej på någonting annat äu deras dyre, älskade son, hvilken Gud så nådigt hade beskyddat i alla krigets faror.
Fredrik kastade nu en förlägen blick på siua ännu alltjemnt hånleeiide gäster, men fattade derpå ett hastigt beslut, tog en af föräldrarne i hvardera handen, ledde dem fram till konungen, som med synbar rörelse hade åskådat deras återseende, ocb kastade sig till hans fötter. / "Eders Majestät!" stammade han, under det ännu en glädjetår tillrade utför hans kiud, "detta àr min far, och
Källa: Project Runeberg ·