Sida 3
Redan från urminnes tid hafva försök gjorts att förutsäga kommande väderlek. Från många länder finnas samlingar af “Bemärkelsedagar“, samt af “Tecken“ och “Märken“, som för detta ändamål användts. För vårt land har en större samling dylika af mig utgifvits i sjunde delen af Antikvarisk Tidskrift för Sverige. Dessa kunde indelas i grupper af högst olika såväl ursprung som värde och betydelse. Den första gruppen angår veckodagarna. Att sådana uttryck som t. ex. “När det regnar i öppen bok, blir det regn till nästa Onsdag“; “Mandags blika gär skitna vika“; “Fredag är en redig kär, — Han kommer med sitt eget vä’r“, sakna all betydelse, är uppenbart. Därnäst följa de märken, som angå årstider och månader. Dessa gå i allmänhet ut därpå, att hvar årstid väderleken bör vara den för årsväxten lämpligaste. Om vintern är jämn köld med snö tjänligast för jorden, under det att såväl för mycken väta som barvinter anses skadligt. Däraf sådana uttryck som “På snö-år — Följer rikt år“, “Mycket snö — Mycket hö“, “Är Januari varm, så blir skörden arm“, “Julesommar och fåglasång — Ger Påskavinter och slädagång“, o. s. v. Om våren är en regnig och kylig väderlek den lämpligaste, hvarigenom jorden får väta och växterna ej genom för tidig värme påskyndas, innan frostnätterna upphört. Därför heter det ock “Våt och kall vår — Ger ett godt äringsår“, “Snö i säde — Gödsel i träde“, “Martius torrt, April vått och Maj kallt — Fyller källare, visthus och ger hö margfallt“, o. s. v. Sommaren bör vara varm synnerligen under slåtter- och skördetiden, och för öfrigt är regn omväxlande med nordliga vindar och klar himmel godt för växtligheten. “Bed
