Sida 43
örter, hvarjämte han, när fälten äro betäckta af djup snö, angriper träd och buskar. Där han förekommer i större mängd, gör han stor skada genom att på dessa växter afbita knoppar och såväl yngre som äldre skott, äfvensom genom att afskala barken.
Tagen som unge kan haren blifva ganska tam; den vänjer sig vid människors sällskap samt är rätt rolig genom sina löjliga rörelser och upptåg.
Ekorren.
Sciurus vulgaris.
Ekorren är en af de få gnagare, med hvilka människan trädt i närmare förbindelse. I den friska, gröna skogen fröjdar han både unga och gamla, och oaktadt hans många mindre angenäma egenskaper, hålla vi honom gärna i våra rum.
Ekorren är icke öfveralt och alla år lika vanlig, och om han icke rent af är ett vandrande djur, företager han likväl vidsträkta ströftåg. Högstam-miga, torra och skuggiga skogar, synnerligast barrskogar, äro hans käraste tillhåll. Han utgör våra skogars apa och har flere egenskaper, som påminna om dessa oroliga och nyckfulla sydländin-gar. Likasom dessa är han i beständig värksam-het och är mycket ömtålig för köld och fuktighet. Man tror sig hafva funnit, att hvarje ekorre har åtminstone fyra bon, alla omsorgsfullt uppförda och belägna på ställen, som äro skyddade mot blåst.
Källa: Project Runeberg ·