Sida 42
af en annan art, den tyska haren. Till uppehållsort väljer haren hälst bebodda och odlade trakter, där löf- och barrskogar omväxla med odlade fält, ängar och betesmarker. På öar och holmar trifves han särdeles väl.
Af naturen är haren ytterst skygg och varsam: hans hörsel är skarp, men syn och lukt tyckas däremot vara tämligen klena. Bland alla våra däggdjur är han ett af de mest snabbfotade, hvilket också väl behöfves, emedan han saknar nästan alla försvarsvapen mot sina många fienders och därför alltid måste söka sin räddning i flykten.
Haren är ett nattligt djur, som sällan är i rörelse om dagen, annat än i sådana trakter, där han är i tillfälle att få lefva ostörd. Han ligger äljes under denna del af dygnet i ett af honom tillredt sofläger, som vanligen befinner sig under en buske, vid en sten, stubbe, tufva o. d., stundom i en fåra på sädesfälten. För att undgå att blifva upptäckt af räfvar och andra fiender, brukar han först gå ett stycke förbi det ställe, hvarest han ämnar lägga sig, samt återvänder därefter i samma spår. Efter att på detta sätt hafva kommit ett stycke på bakvägen, gör han ett långt afsprång tvärt åt sidan, samt därefter ytterligare några väldiga språng än hit än dit, tils han finner något lämpligt liggställe.
Emot aftonen eller sedan skymningen inträdt, lämnar haren sitt läger för att sedermera under natten ströfva omkring och söka sin föda. Hans egentliga löda utgöres af de mest olika grässlag och
Källa: Project Runeberg ·