Sida 44
karl.
Nej! Tusen gånger nej!
gustaf.
I han hört domen af hans egen mun — jag tvär mina händer. (Går).
karl (går emot Larsson).
Min far!
larsson.
Nej! Du är ej min son mer!
(Alla gå).
karl (ensam).
Det måste sluta så — det kunde inte bli någon försoning mellan så stridiga makter. — Min fars förbannelse, min mors förakt — förlustig mina medmenniskor förtroende — hvad skall jag göra? — Mina landsmän vägrade att ta emot min tjenst; de missförstodo min goda vilja och lönade henne med otack — de rådde ej för det — tiden var ännu ej kommen. — Nåväl! verlden är stor. Ännu är ej tid att nedlägga vapnen, det finnes andra, som sucka under det andliga oket. — Ja! i landet på andra sidan vesterhafvet, der frihetens vagga står, der vill jag förkunna sanningens ord, så länge min stofthydda bergar min oroliga själ. Och när hon en gång, tärd af strider, mödor och qval, skall störta samman — då vill jag öfver oceanen sända min sista suck till fosterjorden med den varmaste bön, som ur mennisko-hjerta sprungit — att frihetens, sanningens och upplysningens sol snart måtte uppgå öfver dess kära bygder och sprida sina lifgifvande strålar i slott och hydda.
SLUT.
Källa: Project Runeberg ·