Sida 96
Fjärde akten
Baron.
Men, för tusan, är det mitt fel, detta? Kan jag hjälpa det? Har jag någonsin sagt annat än att du varit ett mönster, en ängel — ja, en ängel emot henne? Vete fan, hvad som farit i henne! Hela hennes beteende i går — att fara hem från Wulfs ensam utan att vi visste af det — att ha sin dörr riglad, när vi kommo hem — och så nu, att inte svara, då du kommer in till henne — det kan inte tusan förstå sig på fruntimmersnycker.
Friherrinnan.
Usch — bäste Eugène — nu svär du så igen! — Ack, hvarför lemnade du henne också ensam kvar på basaren i går?
Baron.
Men det var ju du, som ville fara hem.
Friherrinnan.
Jag kunde tro det, det är mitt fel altsammans. Det var bra själfviskt af mig att vilja fara hem och hvila mig — jag var så trött, att jag darrade i hvarje lem — men jag borde ha hållit ut ändå — när man en gång åtagit sig den heliga moderspligten — och mot en annans barn, till på köpet — man bör vara dubbelt ömmare då än mot sitt eget — det är nu min princip.
Jungfrun (i fonden).
Fröken v. Dühring.
(Agnes kommer in.)
Källa: Project Runeberg ·