Sida 36
Första akten
Blanka.
Lumpen fåfänga! För att jag inte vill, att det där sällskapet skall förakta och förödmjuka mig. Jag är en lika förnäm mans dotter, som de — och min natur är lika förnäm som någon af de andras.
Wulf.
Ingen skall våga kränka dig, då du blir min.
Blanka (böjer sig lätt framåt med båda händerna på bordet).
Nu har du igen det där svarta i ögonen. Nu tycker jag om dig. Jag tycker om dig för att du är stark och oböjlig — för att ingen vågar sig på dig — inte jag själf en gång — riktigt.
Wulf (hviskar).
Å, hvarför kan jag inte ta dig på mina armar och bära dig bort med mig till någon undangömd vrå och säga dig, hur vanvettigt jag älskar dig!
Blanka.
I afton — på festen hos dig. — I vestibulen bakom de stora kameliorna.
(Folkträngseln har börjat aftaga strax efter tablån; nu äro endast de tjänstgörande herrarna och damerna kvar.)
Grefvinnan.
Det är tid att stänga nu. Inga nya besökande få släppas in.
Källa: Project Runeberg ·