Hur man gör godt

Agnes (går fram till Österberg och tar honom i armen).

Se på mig, herr Österberg! Se mig lugnt in i ögat och hör hvad jag säger. Ni är drucken nu och därför förgår ni er så. När ni vaknar upp ur ruset skall ni blygas öfver ert beteende — försök därför nu att beherska er. Förstår ni mig?

Österberg (förlägen).

Jaha — gu’ bevars, inte illa ment, lilla hennes nåd. Se, inte ska’ någon skälla mig för full — för de ä’ en helvetes lögn — men måtro, man har inte så roligt, ser hennes nåd, när man kommer hem och är hungrig och ungarna lipar och kärringen ä’ gudsnådelig och så’na där grannlåts-fruar komma på besök — med all respekt te säjandes. Och kroppen behöfver sin föda, ska’ jag säja. För arbetet tär på lifstråden och arbetaren är sin lön värd, säger den heliga skrift — och si jag har alltid sökt att ställa mig guds ord till efterrättelse —

Agnes.

Nu vet ni inte, hvad ni säger igen —

Österberg.

Vet jag inte — det var då en evig lögn, det — för si den heliga skrift den känner jag från perm till perm, förmedelst att hustru min har sådana utmärkta predikogåfvor.