Sida 50
Andra akten
Österberg (krusar vid dörren.)
Litet folkvett har man väl. Och det är inte hvar dag, man får gå i sällskap med så granna fruar. (I det de gå.) Jo, si hennes nåd, arbetarna, det är just som själfva stödjepelarna, det —
Blanka.
Å — det är afskyvärdt! det är så motbjudande, så styggt, så vedervärdigt — hur kan man lefva i detta! Jag begriper inte, att — ni — inte skilts åt för länge sedan.
Fru Österberg.
Hvad Gud har förenat skall inte människor upplösa. Och han har inte alltid varit sådan, Österberg. Det var penningarna, som fördärfvade honom.
Blanka.
Penningarna!
Fru Österberg.
Ja, som baron var så innerligen beskedlig och gaf oss, när vi gifte oss. Det var nog så hederligt och frikostigt af baron, men Österberg kunde inte bära så'n medgång. Han hade nog alltid varit litet glad åf sig — men en skicklig arbetare var han då för tiden — men så tyckte han, att han var rik förstås och begynte försumma arbetet, och vi skulle vara som herrskap och bodde i granna våningar i de nya husen. Och så blef jag så fördärfvad af fukten och de många barnen och vi fingo det så svårt, så svårt, att jag
Källa: Project Runeberg ·