Sida 51
Andra akten
mången gång knotade mot Herren och var rakt uppgifven. Men då fann mig Herren i mitt stora elände och nu har jag det så godt, för nu får jag gå till honom med alt. Och jag vet, att han lägger inte större börda uppå, än att man förmår bära den.
Blanka.
Och med den tanken låta ni er nöja. Ja, det är just detta gräsligt förslöande i fattigdomen — alla känslor bli liksom utnötta och urblekta —
Fru Österberg (sätter sig och lutar hufvudet mot ett af barnen).
Ja, vi har väl inga riktiga känslor, vi — det är bara fint folk, som har det, förstås —
Blanka.
Ja, det är lyckligt för er. Hvem skulle kunna uthärda ett sådant här lif, om man riktigt kände och förstod hur afskyvärdt det är.
Fru Österberg.
Du har nog glömt din barndom du, Blanka.
Blanka.
Glömt! Å, man glömmer inte sådant. Men det var ändå inte så styggt medan jag lefde uppi det, som efteråt, när jag fått jämförelsepunkter — minnet har varit min värsta pina under dessa år. Å, hvarför skulle jag komma hit? Jag kan inte göra det bättre
Källa: Project Runeberg ·