Idun: 1888

tion ske å närmaste postanstalt.— Bidrag frän alla områden för qvinlig i i—v I I \l användas och marginal lemnas. Namn och adress torde ailtkl noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | L) U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion frän redaktionens sida påräknas.

Något vidare ömmande hjerta hafva damerna ej heller för sina hästar. Galopp är nu så elegant att rida, man visar sig alltid fördelaktigast så förstås, men om detta tempo rides på en härd väg, makadamiserad landsväg eller gräsvall, derpå fästes intet- afseende, bara det gär undan. Oeh så traf utför backe med lösa tyglar och derefter ventre-å-teme uppför backe, för att sedermera plötsligen tvärstanna

Oftast äro dessa ryttarinnor medlemmar af djurskyddsföreningen! —

Kan hända vore det ej sä malplaceradt att här säga några ord om deras merendels rätt opraktiska ridkostym. Vanligtvis är ridkjolen för lång, hvilket är obeqvämt, när man skall gå och i dåligt väglag högst obehagligt, då den blifver nedstänkt och tillsmutsad, till föga båtnad för den stackars kammarjungfrun, som sedermera timvis får nöta sina fingrar och sin matmoders bästa klädesborste.

Mina damer, låten ej kjolen vara längre i venstra sidan, än att den jemt stöter till marken, när I stån, eller också att, när I sitten i sadeln, den ej hänger så långt, att den skymtas under hästens buk, från höger sedt. Försen den inuti med en elastisk stropp, i hvilken den högra fotspetsen trädes för att förhindra kjolen att flyga under ridningen.

Och håret, ^mina damer! Spiken det fast eller limmen det med syndetikon eller qvarlem-nen det på toalettbordet, hvilket som helst, blott i lagen, att det ej vållar eder och andra obehag under ridturen. Romantikens med svajande plymer beprydda hatt och de böljande lockarna passa ej för vår tid; cylinderhatten eller jockeymössan måste sitta ordentligt fast, så att I ej midt under en »gudomlig galopp» blifven återkallade till denna jemmerdals bittra tillvaro genom fallande hårnålar och glidande hufvudbonad.

Underklädnaden, mina damer, är af stor vigt. En tunn skinnväst under ridfracken är utmärkt, t. ex. när vädret är blåsigt. Underbenkläderna böra helst vara af bomullstrikä; benkläderna af bockskinn, kläde eller stockinett. Knappstöf-letter äro att afråda, emedan stigbygeln, vid en af de ofvan omtalade kullerbyttorna, lätt kan fastna på en af knapparne och derigenom förorsaka en allvarsam olycka; deremot äro de länga ridstöflarne pä det högsta att anbefalla.

Dessutom, oss emellan, mina damer, så äro de vida vackrare än de hidösa »långpantalongerna».

Tänk er en sådan prydlig stöfvelbeklädd fot, som hvilar i er kavaljers hand, när han skall lyfta er upp i sadeln. Och med hvilken grace man nu kan drapera sin kjol öfver armen, när man har det lugna oeh trösterika medvetande att se sig vara i besittning af ett par välsit-tande ridstöflar! Är detta ej sant, mina Dådiga damer?

Dolly Roon.

Teater och musik.

Musikföreningens sjuttonde konsert

egde sistlidne tisdag rum i musikaliska akademiens stora sal och upptog från början till slut idel svenska kompositioner.

August Södermans intagande konsertuvertyr — här flere gånger gifven — inledde konserten. Den utfördes förträffligt af hofkapellet.

Närmast följande nummer »I rosengården», för soli, blandad kör och orkester af Vilhelm Svedbom med text ur K. A. Melins bekanta dikt »Prinsessan och svennen», var af särskildt intresse såsom ej förr offentligt utförd. Af kompositionens fyra satser anslog i synnerhet den fjerde, hvars vackra kör, afbruten af munkarncs aftonhymn, målande framställer en intagande klosteridyll. Tredje sat-

sens solo, svennens visa, sjungen af hr Lundqvist, utmärkte sig likaledes som särdeles melodiös och vacker. Den första satsens kör och den andras vexelsàng mellan prinsessan och svennen gjorde i förening med de båda nyssnämda satserna hela tondikten till en synnerligen intressant bekantskap, som vid ett förnyadt utförande torde vinna ännu mera.

Så kom konsertens mest anslående nummer, August Södermans verkningsfulla och målande kör-komposition »Hjertesorg» (texten af nyligen aflidne Karl Wetterhoff) med sitt anslående solo (utfördt af fru Edling). Stycket fick en förträfflig tolkning och måste omtagas.

Följde så Ivar Hallströms poetiska och vårfriska idyll »Blommornas undran», för soli, kör och piano till text af 0**** F***. De fina skiftningarna, den skära stämningen, de målande situationerna kommo genom det förträffliga utförandet (pianostämman sköttes synnerligen förtjenstfullt af frö ken Sidner) till sin fulla rätt och framkallade nu som alltid lifligt bifall.

Programmets sista nummer utgjordes af trenne kompositioner af Ludv. Norman till text ur K. A. Melins älskliga dikt »Humleplockningen». Alla tre äro förut kända och alltid gerna hörda. »Signes visa», enkel och intagande, utfördes varmt af fru Edling. I »Kung Hakes död» utfördes det ståtliga baritonsolot på ett utmärkt sätt af hr Salomon Smith; körerna i detta stycke voro ock af betydande verkan. Fruntimmerskören »Snöflingornas saga» utfördes med all den pietet, som tondiktens luftiga och skära poesi kräfver.

Solonumren utfördes, utom af de ofvan nämda fru Edling, hrr Lundqvist och Smith, af fröknarna Karlsohn och Klemming samt hr Strandberg, och det hela leddes af hofkapellmästaren Nordqvist med en aldrig svikande säkerhet.

Konserten var en verklig musikalisk högtid och bildade ett värdigt slut på den nu snart tilländagångna konsertsäsongen. Stockholms musikaliska allmänhet, som vid detta tillfälle till sista plats fylt den stora salen, och för hvilken dessa musikföreningens konserter blifvit högtidsfester, står i stor tacksamhetsskuld till hofkapellmästaren Conrad Nordqvist och kormästaren August Edgren för deras outtröttliga arbete i och för höjandet af hufvudstadens musiklif, och särskildt för deras inöfvande och framförande af våra bästa svenska tonverk.

Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.

Literatur.

Om qvinnouppfostran, iakttagelser och reflektioner af Lueina Hagman. Borgå. Verner Söderströms förlag. Pris: 1 mark 50 penni.

Det finska originalet har prisbelönts af Finsk Qvinnoförening. Den lilla vackert utstyrda boken innehåller en särdeles väl och redigt skrifven fram ställning af äldre åsigter om qvinnans natur, bestämmelse, behof och så väl enskilda som samhälleliga ställning — kortligen: »Idealqvinnans» historia — och dessa åsigters missriktande inflytande på qvinnans uppfostran. Förf. framhåller med styrka felen i den moderna uppfostran och framställer sist sina reformfordringar. Vi kunna med allt skäl rekommendera boken och de reformförslag den framställer till Iduns läsarinnor.

En lifsuppgift.

Berättelse af Ernst Lundquist.

10.

||røljoktora hade måst tillkallas och säga sin mening. Det var ingenting af betydenhet, förklarade ban, bara ett nytt bevis på, hur dumt fruntimmer sköta sin kropp. Ingrid satt naturligtvis inne ständigt och jemt. Ja visst, det var derför hon var blek och hade

mörka ringar under ögonen. Hon hade ingen sysselsättning, som stärkte musklerna, hon tillbragte kanske sin tid med att spela piano, brodera —? Jaså, läsa? Upphetsande saker? Aha, uppbyggelseskrifter och dylikt, nå, det borde han ha förstått af den exalterade glansen i de der stora ögonen. Der hade man anledningen till den aftyning och de täta svimnings-anfall, som skrämt upp Henrika och jagat henne till närmaste doktor, fast än bon icke trodde på läkare och nästan ansåg det som ett förmätet ingripande i Försynens bestämmelser att vända sig till en sådan. Oeh om det varit henne sjelf det gält — — men nu — — Aimées dotter, nej, hon kunde icke vara nog samvetsgrann, nog pedantiskt ifrig att söka uppfylla allan rättfärdighet.

Ingrid skulle äta jern, låta bli att läsa så mycket oeh framför allt vara ute i friska luften, röra sig så mycket hon orkade, förströ sig, vara glad — —

Nå, det var ju ett temligen s\årlydt recept, men somligt deraf fick man väl försöka att rätta sig efter. Oeh fast än Ingrid spjärnade emot ocli bad för själ oeh pina att få slippa, motade Henrika ut henne på långa promenader — ensam, förstås, ty sjelf var hon ju icke sjuk oeh behöfde väl icke uppoffra sitt kära kammarlif i onödan.

I början riktade den unga flickan sina vandringar utåt den närmaste omgifvande landsbygden, gick bortåt Tanto eller förbi Skanstull, slog sig ner vid Hammarbysjön eller for öfver till Löfholmen, men det var alldeles för vackert der ute, hon återföll för lätt i sin gamla hedniska. naturdyrkan, och det var ju en af de snaror, med hvilka djefvulen öfverallt smög sig efter henne. Hon kunde sitta långa stunder försjunken i bön och åkallan, som hon trodde, men så var det i stället en vacker färgbrytning i molnen, som hon omedvetet studerade, eller en smal solstrimma, som bröt sig mot Mälarens spegel och kom i sprakande och gnistrande uppror, då en åogbåt skar den tvärs öfver och satte vattnet i kokning. Och hon kände en riktig lättnad, då hon en qväll blef antastad af en drucken karl, som hon hade den största möda att rädda sig undan, och tanten i följd deraf förbjöd henne att utsträcka sina promenader utom de bebygda qvarteren.

Men det blef ledsamt i längden att vandra af ocli an på Söders illa stenlagda och illa luktande gator, det blef henne rent af ett straff och en plåga att gå ut, och det motverkade ju promenadernas syfte. För att vexla om med omgifningen styrde hon derför kurs nedåt staden, ströfvade omkring på Norr, besåg Stockholm så som hon väl annars aldrig skulle fått göra, men höll sig enligt tantens stränga tillsägelse alltid på de folkrikaste, tätast trafikerade gatorna oeh platserna.

Men fast än hon här icke hade någon vacker natur, som frestade henDe, fans det så mycket annat, som distraherade henne och väckte hennes outrotliga kärlek till verlden och de ting, som i verlden äro. Ibland tvingades hon t. ex. att stanna framför ett blomsterfönster, der de härligaste tunga rosor — skära, lefverbruna, laxfärgade — diktade ett glödande yppigt farg-poem tillsammans med gloxiniernas mjöliga purpursammet, akasiernas gula snö oeh palmernas blanka, förnäma grönska. Hennes ögon frås-sade . at all denna härlighet, hon drog djupa, vällustiga andetag, som om hon i inbillningen badat sig i all denna doft, som var fängslad bakom rutan, och hon skulle velat slå ihop händerna af häpen beundran. Men då hon stått der en lång stund, glömmande allt omkring sig, kände hon plötsligt ett styng i sitt hjerta,

lf!)