Idun: 1888

hälles ett nummer l veckan under hela qvartaiet. För hvarje 5-tal abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af

IDUN

Idun, erhålles ett gratlsexcmplar för hela den tid, under hvilken abonne-mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-

furstar regeras af snålhet, så är på ögonblicket all kärlek till de furstliga personerna förbi, stendöd, så död, att den aldrig kan återväckas. Eget nog förlåter folket hellre slöseri och skuldsättning hos eu eljes älskvärd furstlig person, än sträng hushållsaktighet, äfven om fursten företer den mest aktningsvärda karaktär.

Prinsessan af Wales, den förtjusande unga skönheten, som år 1863 med sådan hänryckning mottogs af engelska folket, kunde helt säkert ännu, då hon firade sitt silfverbröllop, räkna på samma hängifvenhet, som då fick ett så stormande uttryck, men som, nu må hända lugnare, utan tvifvel är vida djupare. Prinsessan har med ädel finhet förstått att i de kinkigaste lägen para öfverseende godhet med rättvisa och bestämdhet; hon har förstått att alltid med mildhet göra sig åtlydd, hon har uppfostrat sina barn med ömhet och förstånd och utbildat dem till unga män och unga flickor, som i enkelhet, bildning och finhet söka sin like. Derjemte behandlar hon med mycken aktning och undseende alla hofvets damer, och för öfrigt bela sin omgifning oeh söker göra så angenäma som möjligt dessa platser, som det icke alltid är så lätt att fylla.

Hertiginnan af Conaauglit är en preussisk prinsessa, som vid sin ankomst till England, med stor förtjusning mottogs och nästan öfver-höljdes med dyrbara presenter. Hon var särdeles behaglig och intagande, denna dotter till »röde prinsen» (prins Friedrich Karl af Preussen) och helsades öfverallt med entusiasm. Då hou ankom till Windsor öfverlemnades åt henne ett diamantarmband af tre hundra pund sterlings värde (ung. 5,400 kr. sv.), hvarvid prinsessan, då hon tackade för denna uppmärksamhet, förklarade, att hon på sin bröllopsdag skulle bära detta armband och intet annat. Detta var icke så illa sagdt af en ung prinsessa och giorde, att hon genast vann stora sympatier. Huru vida hon sedermera förstått bibehålla dem, är en annan fråga, men icke är det genom allt för sträng hushållsaktighet, som hon kommer att förlora dem, så mycket torde man med säkerhet kunna antaga. (Forts.)

Ydrbesök.

fr vägen alla stater, kårer! Gif rum för vårens milde drott! —

Hvad nu! En Vår, klädd i botforer, i vantar och i skinnkapott! — Aha! Du har gått miste tara, du nordpolsman med istappsskägg, du måtte fel om våning fara: din är med isbjörns vägg om vägg.

Jaså! Du påstår du är Våren med almanach som prestbetyg. — Bra mycket är du dock till åren och icke är du just så blyg; du låter oss af köld ju darra — så morsk ej Våren vara plär och — ville du »april» oss narra — för sent du då har kommit här.

Men så jag pratar! Nu förstår jag, — förklädd du kommit, fagra Vår: ur blicken ler en solig vårdag, fast snö du strött i lockigt hår.

Du ville fira karnavalen, och derför klädde du dig så; du ville hvirfla om i salen i dans med hvita flingor små.

Eå låt då din förklädnad falla, låt se dig ung och skön och varm; med milda blicken blommor kalla ur Hertas ännu frusna barm; ur- svalda knoppar fram låt springa naturens gröna skrud igen och sedan, käre, hit oss bringa din sköne broder — Sommaren!

fehr J. Wallin.

Till mina genmälare i frågan »Böra barn lyda?»

Af

Elna Tenow.

(Forts.)

{(PMvem bar icke hört mer än en ung man och qvinna med vemod eller bitterhet yttra om sin far eller mor — och ännu flere tänka det i sitt hjerta, fastän de dölja sin formenia »upptäckt» såsom en ryslig hemlighet, hvilken då dess säkrare förstör de:as sinnesfrid —: »Hvem eller livad skall jag nu tro på, r.är han, som stod för mig såsom den bäste, visat sig icke vara värd min tro» . . . eller »då hon kunnat göra detla, hvad är då lifvet vardt alt lefva?»

Och dylika ord äro ingalunda tomma uttryck för en sjuklig sentimentalitet, utan verkligen framkallade af en begreppsomstörtniiig i det unga sinnet, som i bokstafligaste mening blir ödesdiger, emedan det bettämmer lifs- och själsriktning.

Och allt delta derför att föräldrar icke räkna för rof att af i-jelfviskhet och maktbegär begagna sig af barnens naturliga åtrå att beundra, se upp till och skapa sig ideal.

1 stället för att i god tid göra klart för dem, att far och mor endast äro ett par bland millioner, af hvilka många äro bättre och ädlare, några sämre, men alla svaga, felaktiga och högst olämpliga att binda sin tro på godt och ondt vid, så stärker man nu oafbrutet deras tillit till far och mor såsom personer genom ett ständigt hänvisande till föräldramyn-digheten, ett ständigt påpekande af föräldrafullkom-ligheten.

Och detta missförhållande är så ingrodt, att det ju nästan betraktas som en skändlighet att i ett barns närvaro förutsätta en möjlighet af att icke dess far och mor äro höjda öfver hvarje klander.

Jag hör många föräldrar härvid invända, att detta vore att beröfva dem sjelfva grundvalen för deras inflytande.

Nej, och tusen gånger nej! Aldrig, om man, såsom jag i allt det föregående har velat betona, lärde barnen att lyda något högre än föräldrarna: en idé, ett rättsbegrepp, en princip, en moral eller Gud, huru hvar och en vill uttrycka det, blott dess lagar gälla lika orubbligt den ledande som den ledda. Och jag är öfvertygad om, att våra barn icke skola älska och högakta oss mindre, derför att de vela, att vi kunna misstaga oss och fela likasom de sjelfva. Tvärt om skola de värdera våra dygder högre, i samma mon som de förstå, att vi måste tillkämpa oss dem i kamp mot samma eller liknande frestelser, som de sjelfva hafva att bestå; och säkert är, att de vida lättare skola förlåta och öfverse med våra fel och misstag.

Oeh det är en stor villfarelse, om vi tro, att icke vi behöfva våra barns öfverseende i lika hög grad, som de behöfva vår, ja i bögre t. o. m., ty våra fel och svagheter, för att icke nämna laster och brott, äro i vida högre grad olycksbringande för dem, än deras någonsin kunna vara för oss.

Jag vill hoppas, att ingen af mina läsare envisas att betrakta dessa mina teorier så inskränkt, att de hänga upp sig på den delvis berättigade invändningen, att de icke kunua användas på barn i 1—5-års-perioden.

Det är visserligen sant, att man icke kan göra denna uppfostringsgrundsats medveten, hos det lilla barnet, men hos modren bör den vara medveten, redan då hon lägger den nyfödda (ill sitt bröst. Hon bör redan då ha fullt klart för sig, att barnet icke är en lifegen, tillhörig henne såsom personlig egendom, utan en med henne jembördig varelse,

inför hvilken hon skall kunna försvara hvarje, åtgörande, liksooa en förmyndare för sia fullvuxne myndling skaü kunna försvara, huru han förvaltat hans egendom.

Handlar hon efter delta medvetande, skall hon alldeles osökt småningom komma till det uppväxande barnet i det förhållande, jag i det föregående sökt framhålla såsom det för bägge parterna naturenligaste och lyckligaste.

(I parentes vill jag tillägga för deras räkning, som betvifla eller förneka möjligheten ocli praktiskheten af att förklara de små barnen, hvarför jag begär det ena eller andra af dem, att jag af erfarenhet vet, det en normalt utvecklad treåring mycket väl uppfattar, om han straffas af föräldrarnas egenmäktighet eller af en högre nödvändighet, som hvarken han eller de förmå rubba.)

Efter dessa förklarande anmärkningar till min uppsats »Böra barn lyda?» i Iduns 2:dra nummer för detta år, i hvilka jag lika litet kunnat bemöta och gendrifva alla de invändningar och påståenden hos mina genmälare, som tarfva granskning, sorni jag kunnat uttömma det rika och mångsidiga ämnet eller ens genom fullständighet gardera mig mot nya missförstånd, vill jag endast tillfoga den slutanmärkning, att vederbörande gjorde mycket klokt både för sin egen och andras skull, om de undveke att uttala sig om saker och förhållanden, om hvilka de aldrig gjort sig möda att taga verklig kännedom, utan blott bedöma efter lösa, mycket lösa hörsagor i 3:dje, 4:de hand. Såsom exempelvis om Strindberg, — hans författarskap, personlighet och möjliga syften —- om socialismen och dess grundsatser — om stats-och samhällsförfattningens ledande principer, o. s. v.

Jag hoppas komma i tillfälle att efter hand i särskilda små uppsatser påpeka åtminstone en och annan af de missuppfattningar i dessa ämnen, som mina genmälare i likhet med den stora icke sjelf-tänkande allmänheten tycsas taga för godt gods.

Till dess: Au revoir!

Ridande damer.

Wenn Mailüfterl weht,

Geht in i Wald drauss' der Schnce, etc.

ifejljch så är det nu snart den bästa tiden lor ^gr de sportälskande damernas älskningsnöje, som under vintrens lopp fått inskränkas till några timmars manègeridning eller också ingen ridning alls, der intet ridhus varit att tillgå!

Efter alla baler, slädpartier, middagar, skridskoåkningar oeh konditoripalaver lär allt rid-ningen hafva samma verkan på de nådiga damerna, som morgondaggen på de törstande blomstren eller, för att tala i nutidens realistiska smak, som jernpiller, Karlstadsvatten och Höfts maltextrakt på bleksot och migrän.

Men allting måttfullt, mina damer, för mycken dagg skämmer rosen, jernpiller och Karlstadsvatten i för stora qvantiteter göra dem yra i hufvudet och öfverdrifven ridning, parfor-cejagt och hinderhoppning kunna göra obotliga skador och förstöra det allra mest solskens-belysta framtidsperspektiv. Deremot är ridsporten, idkad med förstånd och måtta, säkerligen ej skadlig ocli många gånger af stor nytta för societetslifvets beklagansvärda bleksotsmartyrer.

Jag har gjort den iakttagelsen, att damer under ridning som oftast äro vida djerfvare än männen!

Hvarför ? Troligtvis emedan de ej ännu fattat den fara, som är förenad med denna sport, och 30m deras egen oförsigtighet i hög grad förstorar. De skola visa sig modiga, gudbevars, oeh derför rida de löst pä allting à la Don Quixote kontra qvarnvingarne.

Om dessa »modiga» damer komme genom eget förvållande oeh slarf att falla från hästen ett par gånger och derigenom förskaffade sig några skråmor och blånader, tror jag nog, att några helsosamma reflexioner ej skulle uteblifva och i följd häraf dumdristigheten (ursäkta det mindre smickrande uttrycket!) utbytas mot ett mera sansadt mod.

139