Idun: 1888

Tidningen utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfrJ fredag och kostar för | r-v i I hl månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I LJ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-

äfven den ömtåligaste omöjligt häraf känna något obehag. Ilar man benägenhet att vara något litet sybarit, må ett par droppar eau de Lubin eller annat toalettvatten hällas på svampen vid första blötningen, då både kroppen oeh rummet blifva svagt parfymerade. Bättre är dock det rena obemängda vattnet, och man bör sträfva, i synnerhet under den varmare årstiden, att taga det allt svalare. Dock är fullkomligt obehöfligt att, för att som fransmännen säga, »faire preuve de caractère», underkasta sig frosskakningar och köldrysningar. Den ytterst angenäma känslan af friskhet uteblifver ändå ej, trötthet oeh dåsighet försvinna, och särskildt blifva nervösa personer, hvilka oftast äro mest nedsatta på morgonen, efter öfversköljningen lifliga och dådkraftiga.

Tvål kan äfven begagnas, men ett grundligare intvålande med borstning och gnidning sker bättre i vanligt bad, hvilket genom öfversköljningen visserligen i någon mon ersattes, men dock icke bör helt och hållet försummas.

Till slut ett sista inkast, hvilket borde få räknas till de obotfärdigas förhinder. I en stor familj, heter det, skulle allt detta vattenfyllande och utslående på ett betänkligt sätt taga ijenarens tid och krafter i anspråk och detta är också sant. Men i städer finnes nu oftast vattenledning i husen, oeh i så fall är det intet synnerligt tryckande åliggande för de unga att sjelfva, hvar for sig, sörja för sitt badvatten.

På landet är det i allmänhet så pass godt om både tid och krafter, att dessa utan större skada kunna tagas i anspråk äfven för denna lilla syssla. Det gäller blott att göra ett försök oeh efter helt få dagar skall man känna det som en försakelse att icke fortsätta. Särskildt i våra dagar, den stora nervositetens tidehvarf, må intet underlåtas, som kan bibehålla eller återställa mens sanct, in corpore sano, delta grandlag och vilkor fbr all mensklig lycka. —In—

Europeiska furstinnor.

Efter främmande källor tecknade af Mathilda Langlet.

(Forts.)

III.

"jp-y^en af kejsarinnans systrar, som var mest begåfvad och henne kärast, var utan tvifvel den henne närmast i ålder stående prinsessan Alice, gift med storhertigen af Hessen, oeh hvars för tidiga död allmänt beklagades. Denna furstinna hyste också det lifligaste intresse for så väl statssaker som vetenskaper och konst; hon var i religionsfrågor fullt ut lika bestämd som sin syster, kronprinsessan.

Ingenting målar må hända prinsessan Alice i hennes förhållande till de sina så väl som de bref, hon med intagande ömhet och dotterlig kärlek skref till sin mor för att lugna och trösta henne under tider af oro och sorg.

Så skref hon, sista året af sin lefnad, under den engelsk-ryska konflikten, bland annat följande rader:

»Af hela mitt hjerta delar jag, älskade moder, dina bekymmer och dina känslor. Gud gifve, att den goda saken snart måtte segra, ty tiden skyndar, och denna osäkerhet är förfärlig. Sedan någon tid tänker jag knappast på något annat, och jag tycker verkligen att oppositionen ordentligt fröjdar sig åt att kunna trampa under fötterna landets intressen och söker skada det mera än den någonsin gagnat. Det är kritiska tider nu, både för regentinnan,

för folket och regeringen, och du, älskade moder, är ensam om att tillvarataga allas intressen 1

»Emellertid hoppas jag, älskade moder, att din goda helsa skall hjelpa dig att bära alla bekymmer och uthärda alla sinnesrörelser, som dessa vigtiga och farliga tider medföra, så att du icke dukar under derför.»

Icke långt efter sedan detta nedskrefs bortrycktes den ädla prinsessan af en inom hennes familj yppad smittosam sjukdom, difteri. Hon begrafdes med stor ståt i mausoleet vid Rosen-höhe, men make och barn, angripna och ännu ej fullt återstälda från samma grymma sjukdom, fingo ej ens följa henne till grafven, utan måste från ett fönster åskåda likfärden.

Drottning Viktorias tredje dotter, Helene, gifte sig med prins Kristian af Slesvig-Holstein och lefver ett lyckligt, men temligen obemärkt lif. Prinsen eger ett vackert slott i Windsor park och lefver der som en rik och förnäm, äkta engelsk lörd. Hans gemål är mycket välgörande och sätter sig alltid i spetsen for insamlingar och försäljningar till förmon för nödlidande och fattiga.

Den tillbakadragenhet, hvari det furstliga paret i England alltid lefver, hindrar ej, att båda vid sina besök vid främmande hof mottagas med all den glans, som deras rang kräfver.

Drottning Viktorias fjerde dotter, prinsessan Louise, har låtit icke så litet tala om sig förnämligast i anledning af det giftermål, hon ingick med markisen af Lorne, hvilket alltid blifvit ansett som en mésalliance, ehuru alla ledsamheter, som åtföljde det, numera blifvit glömda. Det är ganska troligt, att endast fruktan för, att prinsessan med sitt lifliga temperament och sin egensinnighet skulle taga något obetänksamt steg, som skulle vara ändå mera komprometterande än »mésalliansen» i och för sig — endast fruktan för något dylikt torde hafva framkallat bifall till detta giftermål. Huru som helst, var den unge äkta mannens ställning och hans förhållande till den öfriga familjen allt annat än afundsvärd, och det behöfdes år, innan hans ridderliga sinne och hans smak för allvarliga studier kunde bana honom väg till ett rum i de kungliga slägtingarnes hjertan och i deras aktning.

Prinsessan Louise är ganska talangfull. Hon egnar sig med mycken framgång åt både målning och skulptur. Något svärmiskt, anlagd har hon alltid varit, varm och häftig i utbrottet af sina känslor, och icke sällan låter hon de senare råda öfver förståndet. Man påstår, att hon, som passioneradt älskar sin make, är ytterligt svartsjuk, och att detta är orsaken, icke blott till stor sorg för henne sjelf, men också till många häftiga uppträden mellan makarne.

En dag kom en af hennes svägerskor, enka efter den redan 1884 aflidne hertigen af Al-bany, på besök till prinsessan Louise, som då var alldeles förtviflad och gråtande förklarade, att det icke fans någon fläck på jorden, der hon kunde finna lugn.

»Om jag blott visste någon vrå, der jag kunde gömma min man för allas ögon!» utropade hon. »Då först skulle jag kunna vara lugn och lycklig, ty då skulle ingen kunna locka hans hjerta ifrån mig.»

Hertiginnan af Albany svarade ingenting på denna utgjutelse. Hon tog blott sin svägerskas hand och sade: »Följ mig!»

De båda damerna stego upp i hertiginnans vagn, som på gifvet tecken stannade framför hertigens grafvård. Den unga enkan såg med vemodig blick på sin svägerska.

»Louise,» sade lion, »tror du, att den qvinnan är lycklig, hvars make här är gömd för allas blickar?»

Prinsessan kastade sig snyftande i sin svägerskas armar, och för denna gång åtminstone var hon bragt på förnuftigare tankar.

Af de lägre klasserna i England var prinsessan Louise nästan tillbedd, och ehuru visserligen en handfull radikaler motsatte sig begäran om hemgift åt henne, fans det dock, såväl i parlamentet som inom pressen oeh hos allmänheten en ofantlig majoritet, hvilken uttalade sig till förmon för den kungliga prinsessan, då hon, följande sitt hjertas böjelse, äktade eti undersåte visserligen, men en adelsman af urgammal adel och rang. Hans far var, som bekant, den skotske hertigen af Argyle.

Vid prinsessan Louises bröllop aflade di ott,-ning Viktoria för första gången sin enkedrägt, som hon sedan ersatt uied en annan sorgdrägt, »half sorg», som etikettspråket kallar den.

Af artighet mot brudgummen hade brudens yngste broder och hennes äldsta brorssöner anlagt skotsk höglandsdrägt, som för öfrigt bars af så många af de närvarande, som möjligen kunde finna anledning att anlägga den. Detta gälde naturligtvis endast herrarne; damerna uppträdde i, hvad engelsmännen eufemistiskt och af ren känsla för det passande benämna full dress (fullkomlig beklädnad), ehuru denna toalett, hvartill hör djupt urringad klädning ocli alldeles nakna armar, snarare borde kallas half dress (half beklädnad).

Så länge till »hofdrägten» hör detta sätt att vara både klädd och oklädd, torde det ej vara att hoppas någon förändring i detta belt enkelt afskyvärda och verkl'gen foga sedliga mode, oeh det är verkligen förvånande, att drottning Viktoria, som i så mycket annat gifvit ett godt föredöme, som man påstår, icke vill tillåta den minsta afvikelse häruti, då det gäller att vara högtidsklädd.

Drottningens yngsta dotter, prinsessan Beatrice, var länge ogift, som man vill veta i af-vaktan på att engelska parlamentet skulle upphäfva den lag, som förbjuder en man att gifta sig med sin svägerska, emedan ett giftermål mellan prinsessan och hennes svåger, storhertigen af Hessen skulle vara ifrågasatt. Drottningen skall mycket hafva önskat att hennes yngsta dotter skulle blifva en andra moder för ein aflidna systers barn, men parlamentet visade sig vid- två olika försök lika obevekligt. Prinsessan måste underkasta sig lagstiftarnes vilja och har sedermera blifvit gift med prins Henrik af Battenberg.

Om drottning Viktorias sonhustrur är icke mycket att säga. Hertiginnan af Albany intager en alltför obemärkt plats, och prinsessan af Wales samt hertiginnan af Edinburg skulle kunna karaktäriseras med några få ord. .Den förra är älskad af alla, den senare knappast, af någon. Hela engelska nationens hjerta klappar sympatiskt for den förra; allt hvad den senare företager klandras alltid oeh öfverallt. Utan tvifvel gör man henne häruti orätt. Både hennes och hennes gemåls ställning är ganska kinkig. Deras inkomster äro jemförelsevis inskränkta och det furstliga paret är nödgadt att iakttaga sträng hushållning. Men som folket ständigt fordrar, att furstar skola ösa ut penningar åt alla håll, sä beskyller man hertigen af Edinburgh och hans gemål för snålhet. Och som i alla lifvets förhållanden hustrun oftast får bära skulden för mannens fel, så blir det också den stackars ryska prinsessan, som här får blifva det' svarta fåret. Och när ett folk en gång får den föreställningen, att dess

lf!)