Idun: 1888

Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för I r\ I I N I månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif ett qvartal endast 1 krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i | LJ vJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg prenum.-afgiften.

Våra barns lekar.

fånga föräldrar anse sig, när barnen leka, vara så godt som befriade från all annan tillsyn öfver dera, än den att hindra dem under leken tillgripa förbjudna eller skadliga saker — och stundom äfven från denna. Det måste härvid medgifvas, att många föräldrar äro af omständigheterna tvungna att lemna sina barn mycket åt sig sjelfva eller i andras händer, och att det klander, som möjligen här torde framlysa, naturligtvis icke är ämnadt att råka andra, än dem det vederbör.

Men det är så många, som icke tänka på eller hafva klart för sig, att det just är under leken som en mycket vigtig del af uppfostran, nämligen karaktärsbildningen, försiggår. Det är så många, som glömma, att det just är under leken, som barnets anlag allra bäst kunna studeras. Ty då är barnet helt och hållet sig sjelf, återliålles icke af några regler eller band, utan har sin fullkomliga frihet. Men det är just då man skall passa på att ålägga band, der det behöfves, och se efter hvar de felas.

Hvar och en, som plägat något aktgifva på barn, har utan tvifvel sett, att, när de tro sig vara obemärkta, vissa karaktärsdrag hos dem framkomma, som man eljes icke får se. Och under lekens ifver glömma barnen ofta, att de ej äro allena. Det är då man får se skilnaden mellan det lydiga och olydiga barnet, det snåla och det god-hjertade, det afundsjuka och det förnöjsamma barnet o. s. v. Leken är under tidigare skeden af barnets lif fullt ut så vigtig som boken, om icke vigtigare, och de föräldrar, som ega tid och förmåga att öfvervaka barnens lekar, göra mycket illa, om de försumma en så vigtig faktor i uppfostran.

Leken är för det lilla barnet lika angelägen som arbetet för den vuxne. Barnet vill sysselsätta sig — ett barn kan icke ett ögonblick vara sysslolöst. Men barnet kan icke med urskilning välja sina lekar, utan deruti måste de vuxna bistå det. Ett barn skulle till exempel utan betänkande hoppa ned i en brunn för att söka sin egen spegelbild i vattnet, om man icke genom förbud och eftersyn förekomme dylikt, eller skulle sticka ut ögonen med en sax, skära sig på en knif o. d.

Detta inser en hvar och söker efter förmåga förekomma dylika olyckshändelser. Men deremot äro de få, som tänka på att af leken göra uppfostran, hvarmed här icke menas bibringande af kunskaper. Leken med andra barn medför alltid förpligtelser — alldeles som umgänget mellan menniskor och deras inbördes förhållande i lifvet. Man får ej vara snarstucken, för att icke skämma nöjet för de öfriga; man får lof att gifva efter, för att icke leken skall vändas i gräl; man får icke vara ömtålig och man måste finna sig i motgången och »vara lika glad ändå», om det också icke går, som man önskar; man får ej vara surmulen, icke framfusig, icke öfversittare; man måste vara rättvis och hederlig och gladlynt. Allt detta är nödvändiga vilkor, för att leken verkligen skall blifva en angenäm och nyttig sysselsättning. Det veta vi litet hvar, att det är icke roligt att leka med det afundsjuka, lätt-retliga barnet; med gossen, »som alltid vill göra orätt»; med flickan, som alltid vill hafva försteget framför de andra; med det trätgiriga barnet; pojken, »som alltid blir arg»,

och flickan, »som alltid springer och sqvall-rar». Alla sådana anlag skola vi uppmärksamma och söka bortarbeta och alla goda anlag skola vi omsorgsfullt taga vara på och söka utveckla.

Jag skulle vilja påstå, alt de föräldrar känna icke sina barn, som ej veta, hur de uppträda i sina lekar och geni emot andra barn. Man hör rält ofta, att barn äro helt annorlunda, när föräldrarna se dem, än när de komma för sig sjelfva. Detta beror oftare än man tror på, att föräldrarna icke känna barnens rätta sinnelag och nöja sig med en ganska ytlig bekantskap med sina egna barn. Om de ville aktgifva på oeh blanda sig i barnens lekar, skulle de ganska ofta få temligen oväntade upplysningar.

Det heter ofta, att barnen uppfostra hvar andra. Visserligen, men då måste dock hos några af dem finnas en påbörjad karaktärsutveckling, som har inflytande på de öfriga. Oeh det kan för öfrigt icke nekas, att barnen understundom uppfostra hvar andra ganska illa. Och ehuru det visserligen ofta visar sig mycken rättskänsla hos barnen, får man ej heller så sällan se prof på mot: satsen. I hettan och ifvern veta de också ibland icke, huru leken eller striden tillgått, hvilket icke hindrar dem att med stor säkerhet förfäkta sina påståenden.

Försök t. ex. att vid ett »slagsmål» utröna hvem som »började». »Det var Karl, som började,» säger den ene. »Nej, det var Fredrik,» påstår Karl. »Först gaf han mej en box i magen och sen dref han till mej i hufvu't,» förklarar Fredrik. »Nehej, det var han, som sparka' mej först,» bedyrar Karl, och så kunna de hålla på att gräla om hvem som »började», tills de »flyga på» hvar andra igen och »börja» slagsmålet på nytt. Naturligtvis interfolieras med: »han ljuger», »det gör han jemt», »nehej, du!» och »joho, du!» oeh det är alldeles omöjligt att här skipa rättvisa, äfven om man varit åskådare af uppträdet.

Derför bör inan aldrig lita på det ena barnets utsago mer än på det andras, och då man blandar sig i leken, när den urartar — hvilket man alltid bör göra — med fullkomlig oveld utdela sina förmaningar åt hela sällskapet. Men sedan, när man kan med lugn tänka på saken, så bör man taga barnen ett i sänder och hvar för sig i förhör, och det är då man skall tillgodogöra de erfarenheter man samlat, när man åskådat lekarne och deltagit deri. Men detta förhör får aldrig vara så, som stode brottslingen inför domaren, utan fader eller moder skall taga den lille i sin famn och med kärleksfulla ord och lugnande smekningar söka få fram den behöfliga sinnesstämningen och gifva den nödiga förmaningen. Dock får man härvid noga besinna, att man måste vara säker på sin sak, så att man icke onödigtvis plågar barnet, och icke heller låter föra sig bakom ljuset af en liten listig unge. Man förlorar då all makt öfver barnet.

Derför bör det här som eljes i lifvet vara regel att »hellre fria än fälla», hellre uraktlåta en bestraffning än gifva en orättvis sådan, hellre inställa hela förhöret än hålla ett ofruktbart sådant, hellre vänta med tillämpningen af en grundsats eller en erfarenhet än tillämpa den i orätt tid och stund.

Hufvudvilkoret för att uppfostran skall lyckas är, att föräldrarna skola i grund och botten känna sina barn, och denna grundliga kännedom om barnen kunna vi ej få,

utan att ständigt öfvervaka dem, dock så att de icke känna det, utan, som jag på ett annat ställe yttrat, till en viss grad »dresseras i frihet». Derför få vi ej försumma något tillfälle att studera dem och allra minst försumma att leda deras lekar, så alt de blifva oskyldiga och oskadliga, och öfvervaka lekarne, så att karaktärsutvecklingen derunder icke missriktas.

Men det är icke blott karaktärsdrag, utan äfven smak oeh böjelser, som under leken mera osminkadt framträda, och som ofta gifva oss en god ledning för barnens vidare utveckling. Och vill en moder vela »hvai hon har sina barn», veta hvad de tänka och känna, då bör hon gifva akt på deras lekar och draga förståndiga, slutsatser af deras uppförande.

Naturligtvis kan af allt detta dragas någon nytta, endast när barnen lärt lyda, det vill säga älska sina föräldrar och tro på dem, så att de gerna rätta sig efter dem och lyda med glädje, utan invändningar, lyda strax, och icke först öfverväga, huru vida föräldrarna hafva rätt, och i så fall i nåder och af ren godhet mot de obetydliga personer, som sörja för deras närvarande behof oeh framtida välgång, uppfylla en och annan af deras befallningar. Der föräldrarna hafva släppt tyglarne så lösa, der är det bäst, att de aldrig mera tänka på att strama dem. Och der måste föräldrarna fritagas från all andel i barnens karaktärsutveckling. Men de kunna, dess värre, dock ej fritagas från allt ansvar derför. Mathilda Langlet.

Literatur.

Den unga qvinnan, hennes väsen och verkningskrets. Råd för ,