Idun: 1888

tion ske ä närmaste postanstalt.— Bidrag frän alla områden för qvinlig i | i Kl användas och marginal lemnas. Namn' och adress torde alltid noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | LJ LJ IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.

det är det hela. Man förbiser, att hvarje dans har sin egendomliga karaktär, som måste återgifvas. Man försöker icke ens att spåra den. Man blott går på.

Derför blir dansen, sådan den vanligen dansas på våra baler, för den betraktande och reflekterande ful och banal, i stället för att den kunde vara vacker och tilltalande. Och det är blott medvetandet af den innerliga glädje, som dansen trots detta skänker ungdomen, äfvensom att det i sjelfva verket icke är ung-domeus fel, som gör, att vi kunna försona oss med den sådan den är, fast vi innerligt önska att reformen kunde göras.

Hvad är då skulden till att den sällskapliga dansen i våra dagar och hos oss fullständigt förlorat det konstnärliga underlaget?

Svaret är trefaldigt: Föräldrarne förbise vid de ungas uppfostran vigten af att låta dem få en verkligt grundlig och solid undervisning i dansens sköna konst.

Ungdomen sjelf saknar ofta lust till ett allvarligare studium af dansen. Kunna de blott de första stegen, tro de att det andra »går af sig sjelf.»

Och till sist ligger orsaken i brist på lärare med verklig entusiasm för sin uppgift, med tillräcklig kunskap om kroppsutbildningen, med allvar och nit, af lärare, som förstå uppfatta dansen som ett estetiskt bildningsmedel och som förstå att lära bort mera än blott de mekaniska rörelserna och hoppen. Kort sagdt af lärare och lärarinnor, som förstå att ingjuta själ i den konst de lära bort.

Specielt hos oss ha de flesta dansskolor urartat till, hvad jag skulle vilja kalla »billiga dansfabriker.» Men detta är mindre danslärarnes skuld, än publikens, som icke uppskattat dessa skolors vigt, utan i stället genom att negligera dem bragt ner deras nivå och dermed äfven i allmänhet dansens.

Till sättet att råda bot på detta skall jag i nästa artikel återkomma.

-jèjsr

Teater och musik.

Kungl, operan.

Det var med ej obetydliga farhågor vi sistlidne lördags afton infunno oss i k. operans salong för att bevista det förslå uppförandet under det nya spelåret af Gounods »Faust». Den lyriska scenens skicklige och energiske ledare hade nämligen vågat det djerfva experimentet att anförtro operans båda manliga hufvudroller ät elt par hittills i mera betydande saker sä godt som opröfvade förmågor: Fausts och Mefistofeles' roller hade öfverlemnats åt resp. hrr Strandberg ocli Nygren. Försöket lyckades emellertid och lyckades så fullständigt, alt litet hvar kände sig öfverraskad.

Alt hr Strandberg skulle sjunga sitt parti väl och oklanderligt, det visste man nog på förhand. Men alt hr S. ändtligen skulle kommit under fund med, att ban — såsom en kollega riktigt citerar en känd läroboksförfattare — har en kropp »med känsel och rörelseförmåga», d. v. s. att han skulle bemöda sig om att i framställningen af Faust inlägga något dramatiskt lif, det hade man bestämdt ej väntat sig. Öfverraskningen blef derför så mycket större och angenämare, då man fick se hr S. röra sig med en för honom alldeles ovanlig ledighet pä scenen. Visserligen voro rörelserna en smula kantiga, och gesterna kommo ej alltid på sin rätta plats. Isen är nu emellertid lyckligt bruten, och vi hoppas på god fortsättning. I vokalt hänseende förtjenar hr S. särskildt beröm försinFaust-prestation. Önskligt vore emellertid,om den vackra rösten kunde vinna litet mera i styrka och genom lämplig behandling torde delta ganska väl låta sig göra.

Hr Nygrens framställning af Mefistofeles var i alla afseenden god, ja till och med något mera. Hans röst lämpar sig synnerligen väl för detta parti. Tonen är fyllig och stark, ja stundom för stark, hvilket ej alllid låter bra, derför att rösten

ännu ej vunnit den afslipning, som den nog så småningom torde få. Figuren var god, rörelserna lediga, och den flitige och samvetsgranne sångaren har genom denna synnerligen goda prestation gifvit de allra bästa löften för framtiden.

Fröken Klemming är en sångerska, som oupphörligt går framåt. Hennes Margareta var i allo utmärkt och väl förtjent af det bifall, som kom henne till., del.

Öfriga uppträdande äro alla kända och värderade i sina resp. roller. Körerna gingo präktigt och gjorde sig genom omplacering bättre gällande än förut. Det hela gick med lif och lust under hof-kapellmästar Nordqvist^ egen ledning.

Bland den fulltaliga publiken rådde hela aftonen den mest animerade stämning.

I dag fredag gifves »Faust» for 200:de gången. Margaretas roll utföres af fröken Ek. Denna opera gafs första gången härstädes den 25 juni 1862, men rönte då ej större bifall, än att den på ett år ej uppfördes mer än 19 gånger.

I morgon lördag gifves »Carmen», hvarvid titelpartiet utföres på italienska af fröken Sigrid Wolf, en dotter till den framstående skådespelerskan fru Lucie Wolf i Kristiania. Fröken W. har i tre år studerat för Pauline Viardot-Garcia i Paris. — Toreadoren roll utföres af hr Oskar Lejdström, hvars vackra röst är välkänd från en mängd konserter. Hr L. uppträdde för några år sedan på Nya teatern som Max i »Alphyddan». — Don Josés parti gifves af hr Brun, hvilken här har en af sina allra bästa roller, samt Micaelas af fröken Karlsohn. Lördagens föreställning lofvar sålunda att varda ytterst intressant.

Svenska teatern.

Den andra nyheten å denna scen har utgjorts af Johan Jolins bekanta skådespel »Mäster Smith eller Aristokrater äro vi alla». Att stycket på den tid, då det skrefs, skulle väcka berättigadt uppseende och berättigade loford, var naturligt. För vår tid passar det emellertid ej med sina gråtmilda scener, sin onaturlighet och sina knalleffekter. Det enda, som för vår tid qvarstår som njutbart, är det humoristiska elementet. Detta framhäfves här på ett synnerligen lyckligt sätt i Kolmodins roll. Denna har ock erhållit den ypperligaste representant i hr Holmqvist, hvilken af den godmodige och sant humoristiske smedsgesällen geten förträfflig bild. Af de öfriga uppträdande vilja vi särskildt framhålla hr Lundberg för hans goda och måttfulla utförande af magister Wollmers roll. Hr Ranß hade likaledes åtskilliga goda pointer i titelrollen. Samspelet var för öfrigt godt.

Fredagen den 14 dennes gifves för sista gången »Birger och hans ätt», hvarefter på tisdagen f. f. g. uppföres Rudolf Kneisels nya lustspel »Fröken Räf», som med stor framgång uppförts ä alla tyska teatrar. I denna pjes gör fru Anna Lundberg, född Malmgren, sitt inträde på denna scen.

Den 12 sept. f. Hbg.

Konst.

Konstnärsförbundets utställning

öppnades sistlidne onsdag. För tillfället hinna vi ej nämna vidare, än alt utställningen i sin helhet är synnerligen god och har att uppvisa alster af mycket högt konstvärde. Utslällarnes och konstverkens antal utgör resp. 51 och 117. Af de anmälda konstverken saknas ännu åtskilliga, bland dem Kils Forsbergs å Parissalongen medaljerade tafla »En hjeltes död».

Utställningen förtjenar många och täta besök. Vi återkomma.

Carmela.

Af Edmondo de Amicis.

(Forts.)

»Sek,

det är en historia, som hvar och en c)—förtäljer på sitt sätt och hvarvid sant oeh osant är svårt att särskilja,» svarade doktorn. »Hvad jag vet derom är ungefär följande: För tre är sedan var här vid vaktkommenderingen en ung officer, som genom sitt sköna yttre, sin sång oeh sitt citterspel förtrollade alla oeh förvred hufvudet på alla flickor. Carmela, hvilken då som nu var den sköuaste af alla, blef snart hans utvalda.»

»Och hon älskade honom till baka?» frågade G-abriello.

»O, naturligtvis älskade hon honom till baka! Han var ju den skönaste man på långa vägar, och hur skulle det ej smickra en flicka, när en sä fin herre med sång och citterspel låg tillbedjande för hennes fötter? Men huru det går med sådan kärlek — glödande var den som lavaströmmen, hvilken frambryter ur kratern. men den är också blott glöd och ingenstädes den rent oeh klart framglidande ström, hvars källsprång ensamt borga för den sanna lyckan. Och dertill saknades det ej från början det tragiska drag, som är sådan kärlek egen: svartsjuka, strid, försoning och åter strid — så gick det mellan båda dag för dag. Flickans moder, en enkel, svag fru, lemnade från första början hennes vilja fritt lopp, och sålunda var Carmela hvarenda timme fri som fogeln i luften och gick ut och in hos sin käraste som det behagade henne. Att hon derigenom snart kom i folkmun, kan ni tänka, och mycket talades hit och dit; i sjelfva verket- kunde dock ingen säga något ondt om henne, ty, trots den lidelsefulla böjelse, med hvilken bon hängde fast vid den unge officeren, höll hon dock strängt på sin dygd och* var oåtkomlig som en vestal. Detta synes er otroligt? Och dock kan ni ofta göra den iakt-tagelseu hos fruntimren i denna' trakt, att under all frihet, med hvilken de röra sig i och utom hus, en sträng känsla för det sedliga är dem medfödd; de värna liksom omedvetet sitt goda namns helgedom med all stränghet.

Nå väl, det kom der hän, att officeren lofvade flickan ati taga henne till hustru, och redan då tycktes hon vara nära deran att förlora förståndet af idel lycka och salighet. Hos hennes häftiga natur är äfven allt omåttligt; sä också hennes svartsjuka, hvartill hon öfver allt, Gud vete hvarför, trodde sig finna grund. Jag var sjelf vittne till, då hon här framför kaféet hade så nära dödat en flicka, och dock fans för Carmela ej ringaste anledning till att fara så illa med andra.

Sådana scener förekommo oftare, och till sist vågade flickorna pä platsen ej mer så mycket som att lyfta ögonen upp till Carmelas kärastes fönster och ännu mycket mindre att blicka efter honom på gatan, hvilket de dock gerna gjorde, efter som han var en så vacker herre. Carmela hade Argusögon, och hvarest hon bara spårade något dylikt, var hon genast till hands med häftiga ord eller ännu slem-mare saker.

Under allt detta kom nu den dag, då vaktkommenderingen skulle aflösas och ersättas med en ny. Herr officeren inskeppade sig, afgifvande de heligaste löften att efter få månader återvända för att hemföra Carmela. Han aflägsnade sig — ledsagad af hennes varma kärlek, hennes fasta tillit till hans trohet •—• och sågs aldrig mer. Den stackars varelsen fick en svår sjukdom. Må hända hade bon öfvervunnit smärtan öfver den älskades trolöshet, om hoppet på hans återkomst hade så småningom dött inom henne; men nu erfor hon, Gud vete hvar ifrån, att den trolöse hade hemfört en annan, och detta gaf det stackars lilla hufvudet resten. Slaget var för hårdt, för oväntadt, för att hon skulle ha stått ut dermed. Sedan dess är hon sådan, som ni känner henne. Det är hela historien.»

»Och sedan?» frågade Gabriello, då doktorn slutat.

»Nå, sedan blef hon sänd till hospitalet i Palermo, och nu torde det vara ett år se'n man derifrån skickade henne till baka såsom obotlig.»

260