Idun: 1888

Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porio bi- | pN II kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr 4 ____fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U IN spalt, petitrad (= II stafvelser). Ingen annons införes under I krona"

baron.» Allt detta hörde och såg hon icke, derför var hennes lycka så oblandad, hennes sinne så rent.

Oskulden hade knipit baronen, de voro förlofvade, men förlofningen skulle icke eklateras, förr än fästmannen återkom från Paris, dit han sändes af regeringen. Guérita var så ung, icke sjutton år ännu.

Då gick hon en afton på Östergade. Hon stannade framför ett af de lysande fönstren och betraktade en praktfull baldrägt. »Den skulle Waldemar bestämdt tycka om I» ... »Waldemar» . . . hennes tankar flöto ut i soliga drömmar, medan ögonen dröjde vid sidenets böljande veck och rosornas fina blad.

Hon kände, att någon närgånget betraktade henne, och såg upp. Der stod en tarfligt klädd qvinna och nästan slukade henne med ögonen. Guérita ville gå, men qvinnan tilltalade henne med ett tonfall midt emellan bön och befallning:

»Guérita! Jüg är din mor. Jag har längtat efter dig i sexton år, jag uthärdar inte längre.»

Hon hade utsträckt armarne, men de sjönko slappa ned vid den unga flickans iskalla blick.

»Min mor! Ni min mor! Jag som har en mor så god och vacker! Någon annan vill jag aldrig ha.»

Dermed vände hon sig om och gick bort med snabba steg.

Det var första gången Guérita upplefvat något äfventyrligt. Hon gick och funderade på det hela vägen hem och upprepade för sig sjelf gång på gång, huru hon skulle berätta det för dem der hemma, så att det skulle låta mest sagolikt.

Men då hon inträdde i den präktiga, rike upplysta salongen, der hennes »vackra» moder med ett kärleksfullt leende sträckte emot henne sin hvita ringprydda hand och drog henne till sig och smekte hennes friska röda kinder; då fadern kysste hennes panna och Waldemar räckte henne en doftande bukett af hvita rosor och slöt både henne och rosorna i famn — då kunde Guérita icke få det öfver sina läppar, att en fattig qvinna der ute i mörkret hade kallat henne sin dotter. Hennes äfventyr blef hennes hemlighet, den första hon någonsin haft, ocli den spann omkring sig en väf af tankar, som också blefvo hemliga, och hennes hjertas blomblad slöto sig öfver den mörka larfven, som lagt sig der inne.

Guérita hade aldrig tänkt sig möjligheten af, att hon skulle bli fattig och olycklig; nu tänkte hon ofta derpå och gräfde sig ned i tanken på nöd och sorg för att i nästa ögonblick njuta i fulla drag af sin lyckliga kärlek och af öfverflödet och lyxen i det rika hemmet, der den afgudade fosterdotterns minsta nyck var lag.

Mången afton, då föräldrarna trodde, att hon satt uppe på sitt rum och läste, skref eller ordnade sin toalett för aftonens bal, kunde Guérita, efter att i hast ha iklädt sig en gammal sliten och urväxt drägt, som hon funnit på vinden och hade gömd i sitt skåp, kastat en gammal sjal öfver axlarna och en halsduk på hufvudet, smyga sig sakta ut genom porten och ila bort till mörka, trånga gator, som hon aldrig förr hade beträdt.

Der gick hon gata upp och gata ned, tills kölden skakade hennes fina lemmar; så stannade hon här och der och betraktade fattig-folks lif genom spruckna källarrutor utan gardiner eller en instängd och ovårdad hökarbod, från hvilken oset af brändt fläsk, blandadt med den qvalmiga luften der inne, trängde ut till henne för hvarje gång dörren öppnades. — Hon såg magra och

bleka qvinnor der inne, som plockade fram några kopparslantar på den smutsiga disken, och den trinda, rödmosiga hökarfrun virade in en fläskbit i ett flottigt tidningspapper och räckte dem, eller små trasiga ungar sprungo med en tår grädde i en sprucken kopp och ett bröd under armen. Några voro blåbleka med håliga ögon, andra sågo friska och rödkindade ut; men det var icke så mycket hungern som icke mera trasorna och orenligheten, som afskräckte den unga flickan och kom hennes läppar att mumla:

»Nej, nej, jag kan icke, jag vill icke bli fattig.»

Hon ryste och hennes bara, blåfrusna händer skälfde under den gamla själen, och hon skyndade bort genom gatorna det fortaste benen buro henne, utan att se sig om, förr än hon var inne i sitt eget rum, hvars dörr hon reglade. Då slet hon trasorna af sig, som om de bränt henne, och kastade sig gråtande och maktlös ned framför soffan.

»Icke fattig! — aldrig fattig! — jag vill icke — jag vill icke» — framstötte hon emellan snyftningarna. —

Bn timme senare satt hon vid moderns sida djupt och mjukt inne i den plyschklädda vagnen, som ljudlöst gungade fram genom gatorna. Hon njöt af att känna det hvita, glänsande skinnet i sin ljusblå sidenpelis smeka sina nakna armar och hals och svepte den omkring sig ännu tätare, tätt, tätt intill det fina hullet — hon ville känna med hvarje nerv, att hon var varm och rik.

Så trädde hon in i balsalen; doften af blommor och parfymer slog henne till mötes, och männens blickar blixtrade i kapp med damernas juveler; då brunno Guéritas ögon, färgen gick och kom på hennes kinder, infall och klingande skratt rullade öfver hennes läppar, och hon var dubbelt skön, dubbelt firad och dubbelt afundad.

Men då Waldemar, medan dansen pågick, förde henne in i ett litet ensligt kabinett och i skyddet af en lummig palm drog henne ned vid sin sida, då slog hon häftigt armarne kring hans hals och brast i gråt.

Hon hade blifvit så excentrisk, så nyckfull och oberäknelig.

Då Waldemar rest, blef det annorlunda. Hon behöfde icke längre uppsöka de trånga grändernas mörka bilder, de kommo sjelfmant och trängde sig envist in mellan alla de ljusa-taflor af rikedom och lyx, som oingåfvo henne och först och sist såg hon den torftigt klädda < qvinnan med de sorgsna ögonen, ömsom bedjande, ömsom förebrående: »Jag uthärdar inte längre.» Så blef hon stilla, sluten och grubblande.

En afton, dä hon kom ut från teatern, mötte henne på teaterhusets trappa, belysta af gasskenet, samma sorgsna ögon, som betraktat henne så bedjande på Östergade. Hon närmade sig gestalten, medan de andra stego upp i vagnen. — »Hvar bor ni?» hviskade hon. Qvinnan nämde en af de trånga gränderna ... »i bakhuset, vindskammaren».

»Guérita! Guérita!» ropade fostermodern. Den unga flickan sprang upp i vagnen, som hastigt rullade bort.

Åter gingo veckor under hårda själsstrider. Att den fattiga bleka qvinnan var hennes moder, derpå tviflade hon icke, och hade hon tviflat, så behöfde hon blott betrakta sin egen bild i spegeln, då hon kom hem en natt, ut-vakad och trött, och mörka ringar lagt sig under hennes stora ögon. Det var samma hopplösa blick, och hon tyckte sig alltid läsa i den: »Jag uthärdar icke längre.»

Men hon kunde icke dela sitt hjerta, det kände hon tydligt, det hade icke rum för både den fattiga modern och den rika modern, endera måste offras. Fåfängt rådfrågade hon sitt hjerta, det ville allt, och det ville intet.

Då vädjade hon till sitt förstånd, till sin pligt. — »Hvem behöfde henne bäst?» Der slutade hon. Den fattiga modern, den sjuka, den lidande. — Men skulle hon offra allt, skulle hon också offra honom? — Allt — eller intet!

Föräldrarna sågo hennes bleka kinder och sorgsna allvar och sörjde deröfver. Kanske längtade hon efter fästmannen. En resa till södern med ett par månaders uppehåll i Paris vore i alla händelser välgörande. Det trodde läkaren också. Så gjorde de afskedsvisiter hos sina vänner, gardinerna rullades ned och huset stängdes och lemnades i portvaktens vård.

De reste öfver Hamburg och skulle till en början stanna der ett par dagar. Trötta efter resan beslöto de att gå tidigt till sängs den första aftonen. Guérita omfamnade och kysste fosterföräldrarna med innerlig ömhet; med tårar i ögonen sände hon dem en sista slängkyss i dörren.

Morgonen derpå väntade de länge på henne vid kaffebordet, men nändes icke störa henne. Till sist gick dock modern för att se, huru det var med henne, men fann rummet tomt, sängen obegagnad och på bordet ett hoprafsadt bref:

»Älskade föräldrar! Gud välsigne er för hvad ni gjort för mig! Sök mig icke, ty jag kan icke, vill icke finnas. Säg Waldemar, att jag skall aldrig, aldrig glömma honom, men han skall glömma mig och bli lycklig.

Eder Guérita.»

Häpnad och sorg förlamade de arma föräldrarna. Icke ett ord, icke ett spår, som kunde leda dem vid deras efterforskningar, hvilka också blefvo fruktlösa. En polisman trodde sig ha sett en ung dam liknande det uppgifna signalementet stiga om bord på ett fartyg, som afseglat till Amerika samma morgon.

Men det var icke Guérita, ty hon hade i en tjenstflickas simpla drägt åtföljt en ångare, som redan samma natt gått till Göteborg, och derifrån hade hon begifvit sig till Köbenhavn.

(Forts.)

Ur pressen.

En prinsessa om qvinnoemancipationen. Drottning Victorias dotter, prinsessan Heléne, gift med prin3 Kristian af Slesvig-Holstein, bevistade för en tid sedan vid den qvinliga högskolan i Egham af-täckniugen af drottningens staty och höll dervid ett anförande, der hon bl. a. uttryckte sig på följande sätt om qvinnornas högre uppfostran:

v Det är icke längre nödvändigt att, som för femton0 eller tjugu år sedan, betona vigten af qvinnornas högre uppfostran. Det har tvärt om snarare blifvit af behofvet påkalladt, att varna för det öfverdrifna framtidsperspektiv, som somliga måla ut för sig. Jag skulle vilja säga: må en qvinna aldrig glömma, att hon är qvinna, må hon aldrig glömma, att hennes största makt och hennes förnämsta prydnad ligger i hennes] qvinlighet. Jag sympatiserar visserligen varmt med hennes sträfvande efter kunskaper och bildning, men jag vet, att den ärelystnad, som ofta kastar henne in på mannens områden, många gånger kommer henne att underskatta värdet af de pligter, men äfven privilegier, som tillkomma qvinnan. Jag vill dock på intet vis härmed hafva sagt, att qvinnornas högre uppfostran och större bildning göra dem odugliga som husmödrar, och att qvinnor med nödvändighet äro dåliga hustrur och mödrar, derför att de läst Euklides och Tacitus.»