Sida 40
tion ske å närmaste postanstait. — Bidrag från alla områden för qviniig i p-v | | användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör 1 LJ LJ IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
tare, bl. a. af Topelius, Ibsen, Viktor Rydberg, Snoilsky, Wirsén m. fl. Dessutom kommer »Runa» att förses med talrika illustrationer.
Höjden af nyfikenhet eller — något annat Hos vår
framstående hoffotograf hr Gösta Florman skedde i början af förra veckan inbrott, tydligen i afsigt att öfverkomma fröken Ebba Muncks fotografi. Försöket misslyckades emellertid.
Stanley är ett namn, välbekant för alla våra läsarinnor. Den nitiske forskaren och djerfve upptäcktsresanden befinner sig sedan mer än ett år till baka inne i det innersta Afrika. Om han emellertid lefver eller är död — derom sväfvar man för närvarande i den pinsammaste okunnighet. Rykten om hans död hafva som bekant flere gånger varit i omlopp, men man har ej gerna velat sätta tro till dem. Nu tyckes dock hvarje tvifvel vara häfdt. Sjelfva Kongoregeringen håller det nu för sannolikt, att Stanley med samtliga sina följeslagare omkommit af hungersnöd. Förr eller senare skola väl ock ty värr bekräftande underrättelser härom anlända.
Presidenten Garfields moder har aflidit, enligt hvad ett telegram från Newyork meddelar.
Skiftning.
te 3efc &emma t, $ij,g3en.
27AA13 på fifommanSe ang, t. »ß,og.
(9, af3ttg jag gComme-t 3i.tt öga, fiut 3tömman3e oàtvfc 3et fog!
efa, Attåfan3e El|Cigt, »å tøojaxAt 3et ft,ut,fa3e på mt,g 3å — en ntmmef me3 3ju,paite ßEåna3
ocfi, àfiimtanSe Aoüi&en. på.
cfC-ut txx/tm3e6 ej- 3å ini,ti A in ne
aj; oA^/ufSi^uff, j?agfet ßftcß, -
ett ßu3 11 ån. en Ajàf, det blanden oofi, Aotgen ej, j;a4te |toß,.
9tafc so len en majcpaff 3afafc ocft, våttegn pa gtöns&an Atänfit, jag 3fcömj?u,ff i, ß,ågen oj;ta
på 3åtan3e ogon tau&t.
* *
ofen 3e4A mången ßEommtg bommat
ficx/t 3o3atts aj? vmtetnA Anö; 3tt fe vn 11 cl i 3m ßatn3om,A feliat-sft. ßEv|uit en j^u-CEtiäxt mö.
JCit-t g£a33ei jag ej,, nät jag. fiötSe, J ag isfi uf fe 3tg åtetAe; Hut, iüuffe på ntj tt j-ag ej, tiàtmaj aj; ögon, Aom Aoflgt fe!
SflXen,
acl! 3u vat ej. 3en Aamma. — 8n 3ocß,a me3 mo3eti ptåC, ocft- -ßft3en. jrofcna, uatma,
éå &^.Ban3e üaff 60m Atåf!
^Cua3 fxa-fc 3å 3ig t>efcC3en glj;ut,t; 60m rö|-uat 3en uatma
ßfi.3?
9TLonn' tomhet 1» Ivjet-fcat, »om Apeg
laA
i, ogonenA Atåf Räf fa j;ti3?
Erik Modin.
Qvinnors anställning i franska statens tjenst.
Den ansedda tidningen Economiste fran^ais meddelar i ett af sina senaste nummer en mängd intressanta uppgifter om qvinnans anställning inom olika grenar af den franska förvaltningen.
Postministeriet försökte 1877 för första gången att använda fruntimmer såsom skrifbiträden vid postkontoren i Paris. Försöket lyckades förträffligt. Sedan post- och telegrafverken sammanslagits, har antalet qvinliga biträden betydligt ökats. Sora föreståndare och biträden vid mindre post- och telegrafstationer hafva sedan 1870 flere fruntimmer varit anstälda. För närvarande uppgår antalet qvinnor, anstälda i franska post- och telegrafverken, till öfver 5,000. Den lägsta lönen är 800 francs och den högsta 4,000 francs. I Paris äro 900 qvinnor anstälda vid nämda verk; deraf äro 278 sysselsatta vid postsparkassorna, 1 i4 vid räkenskapsföringen, 450 vid expedierande af postförsändelser och telegram och 30 vid kassorna. Dessutom förekommer en mängd extra biträden. För att blifva anstäld fordras en ålder af 18 till 35 år — vid telegrafen endast 16 till 25 — och en examen. Lönerna vexla mellan 1,000 och 1,500 francs; efter 30-årig tjenstgöring erhålles pension.
Inom finansministeriet är ett litet antal qvinnor sysselsatt med afskrifvandet af den stora hufvudboken, som består af en mängd band och måste finnas i dubbla exemplar.
Jern vägsbolagen hafva anstalt fruntimmer som skrifbiträden, i synnerhet för att försörja hustrur, enkor och döttrar till jernvägstjenstemän. De qvinliga biträdena användas för bokförandet af aktier och obligationer, afskrifter, uppsättande af listor m. m. Dessutom är en mängd qvinnor anstäld vid biljettförsäljningen, vid banvaktartjenster m. m.
Den franska banken sysselsätter sedan lång tid till baka fruntimmer, omkring 400 till antalet, samtliga hustrur eller slägtingar till embetsmännen. De erhålla tre till fem francs om dagen, användas i tryckerierna, vid räknande och bokförande af sedlar och värdepapper m. m.
Vid Crédit foncier hafva qvinnor fast anställning och samma rättigheter som de manliga biträdena. Der äro 200 qvinnor anstälda med 800 till 1,800 francs i lön. De skola undergå ett slags examen, och anhöriga till tjenstemännen hafva företräde.
I Crédit Lyonnais hafva 100 qvinnor fast anställning; dessutom användes en mängd såsom extra biträden. En tredje bank, Société générale, samt telefonbolaget sysselsätta äfven qvinnor.
Vid alla de nämda embetsverken och bolagen tillsammans användas emellertid icke på långt när så många fruntimmer som vid undervisningen. Oafsedt 30—34,000 andliga »systrar» äro öfver 35,000 qvinnor anstälda vid lägre och högre flickskolor. Lägger man härtill dem, som gifva privaUektioner eller äro anstälda som lärarinnor i familjer, så visar det sig, att 70,000 eller, om man medräknar »systrarna», öfver 100,000 qvinnor egna sig åt undervisningen. Bland männen är det, äfven om man räknar lärare vid högre skolor, universitet och medlemmar af andliga ordnar, högst 90,000, som sysselsätta sig med undervisning.
Detta nummer utgifves, med anledning af prins Oscars förlofning med fröken Ebba Munck, i dag måndag i st. f. om fredag. Vi hafva vidtagit denna förändring, på det Idun måtte blifva i tillfälle att före någon annan tidning meddela sina ärade läsarinnor det allra nyaste porträttet för dagen.
Fosterdottern.
Skiss af Elna Tenow.
jag går förbi den mäktiga byggnad, som sträcker sig längs Österfarimagsgade emellan Sortedamssöen och Botaniska trädgården i Köbenhavn, gripes jag alltid af ett underligt vemod.
Jag menar Kommunehospitalet.
Jag går långsamt förbi, seende upp mot de stora, alltid tomma fönstren, och min tanke formar sig till en bön för de arma, som lida
der uppe, min känsla till en tacksamhetssuck för att jag icke har någon af mina egna kära inom de mörka murarne.
En dag fästes min uppmärksamhet vid en högrest qvinna — af drägt och hållning att döma tillhörande borgarklassen — som långsamt gick framåt mot den manliga afdelningen. Midt för den väldiga portalen stannade hon ett ögonblick, men gick förbi, vände så om med snabba steg, tvekade ännu en sekund och tryckte handen häftigt mot sitt bröst. Så försvann hon i det höga hvalfvet.
Hvem gick hon att träffa, en far, en bror eller kanske en ännu kärare? Hvarför tvekade hon att gå in? Väntade hon att möjligen mötas af den hemska helsningen: »Det är förbi.» Stackars qvinna!
Medan jag gick i dessa tankar, stannade en droska ett stycke från hospitalet. En man i sina bästa år steg ur och lyfte sedan ner en liten ungefär fyraårig flicka. Hela hans utseende bar prägel af denna osökta finhet, som är så svår att tillegna sig för den, som icke från barndomen inandats det förfinade hemmets luft. Man spårade en smidig elegans redan i det sätt, hvarpå han ledde den lilla flickan, som, iklädd en liten nätt ljusgrå vinterdrägt, hoppade bredvid honom med synbar brådska. Han gick med något sänkt hufvud, men då de närmade sig dörren till qvinnoafdelningen, höjde han hufvudet med ett kort kast, som ville ban afskaka sig en tryckande tanke. Nästa ögonblick voro de försvunna.
Tanken på den elegante mannen och den lilla ljusgrå framdansande flickan utanför Kommunehospitalets port sysselsatte mig länge.
En slump satte mig någon tid derefter i besittning af deras historia eller rättare barnets moders historia. Den är en bland de tusende, men ändå icke alldaglig. Se här i korta drag dess innehåll 1
Vi kalla henne Guérita. Hon var född af en fattig, olycklig moder, som nöd och förtviflan drefvo att lägga den späda lilla varelsen i den rika grosshandlarfruns armar med löfte att anse henne som död för sig för evigt.
I det rika hemmet växte G-uérita upp. Hon var ett »kärlekens barn» och rikt utrustad till både hufvud och hjerta, som dessa oftast pläga vara, och allt hvad ömma och rika föräldrar kunde slösa på ett afgudadt barn, det fick Gruérita i rikaste mått. Men det skadade henne icke, ty hennes själ hade en bottensats af allvar och ädelhet, som icke grumlats. Beundran och smicker gjorde henne icke högmodig, ty hon trodde det var kärlek och gaf det åter med kärlek, och rikedom gjorde henne icke hersklysten, ty hon viste icke ännu, att rikedom var makt, hon trodde den var lycka.
Men hon var också bara sexton år ännu. Då fördes hon ut »i lifvet», som det heter, och »lifvet» var lika skönt som hemmet; äfven der mötte henne beundran, rikedom och kärlek. Det var icke samma slags kärlek, som hon gifvit och litt af föräldrar och vänner, den var mycket större och skönare, och hon var lyckligare än någonsin.
Ingenting grumlade hennes lycka, ty då den »förtjusande lilla arftagerskan», som icke hade begrepp om förställningens konst, med strålande ögon såg den unge baron Waldemar nalkas och med ett tacksamt leende lade sin arm i hans, då såg hon icke den mörka blicken i månget manligt öga och hörde icke den giftiga ton, med hvilken vänner och tanter hviskade bakom solfjädrarna: »Man skall få se, att den lilla blåögda oskulden kniper sig en
32
Källa: Project Runeberg ·
