Sida 86
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för I P\ I I M månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i I U U IN à närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
det letas efter, men derför skall du också taga vård om din skatt, icke allenast i det stora, utan ock i det lilla. Kom, så sätta vi oss här, barnet mitt, så får jag se in i ditt älskliga, förståndiga ansigte, medan jag talar om min egen, kära förnuftiga hustru!
»Ser du, Anna, min far lefde mycket ute i stora verlden, som det kallas, och ännu mera i affärslifvet, och det i en tid, då det ej ansågs för någon dålig idrott att kunna dricka vänner och bröder under bordet i ett lag af muntra karlar. — Nå, han är död, hvile han i frid!
»Vi voro tre bröder, jag är den yngste, alla buro vi ett farligt arf i blodet. Vår äldste bror, officer var han, stod ej emot, utan blef en drinkare och dog jemförelsevis ung; den andre, fadren till din man, drogs in i samma krets, hvarest vår stackars far skurit sina bedröfliga lagrar, och han — ja, han upprätthöll traditionen om Ölfvingarnes stora förmåga att tåla och bära — rus, begriper du, oeh vid akademien förde jag också dessa runor med den äran.
»Då blef jag förlofvad. Min kloka flicka kände mycket väl min böjelse, men hon predikade ej och tog ej heller något nykterhetslöfte af en stackars förälskad yngling, som skulle ha lofvat henne allt, utan att ha kunnat hålla stort mera än intet. I den tiden ansågs det mesaktigt att sky kamraternas dryckeslag; det är kanske något bättre nu vid universiteten. Min Helga ingaf mig blott den tanken, att jag skulle söka mig en praktisk verksamhet i stället för att gå och vänta på befordran i ett embetsverk. Och så kunde vi snart gifta oss.
»Utan att många ord voro spilda emellan oss om saken, visste jag, att Helga hyste sådan afsky för druckna personer, att jag under vår trolofningstid noga aktade mig för att låta henne se mig i ett sådant tillstånd, och nu, då vi voro gifta, kände jag på mig, att hennes natur var sådan, att hon rent ofrivilligt skulle fattas af vämjelse för en man, som ej kunde beherska sina lägre drifter. Men hur jag skulle gått i land med mina goda föresatser, i fall jag på egen hand fått utkämpa striden, det tror jag mig veta.
»Min kära, lilla hustru kände ingenting annat om den då knapt gryende qvinno-frågan än det gamla, att hon skulle vara sin man till en hjelp — ett ord, som för mig alltid har inneburit ett erkännande om qvinnans öfverlägsenhet i sedligt afseende. — Och Helga blef mig också en hjelpa-rinna mot de ärfda begären.
»Blott en enda gång talade vi två om detta, men då var det gripande allvarsord från en hustru, som kände föräldrars ansvar mot det slägtled, som efter dem skall kämpa lifvets stränga kamp; men endast en aning sade mig, att hon redligt skulle stå mig bi i min hårda strid. Jag unge, lycklige, tanklöse man, inte tror du, Anna, att jag då förstod, hur noga hon kände till hela mitt väsen? Nej då, jag bara kände, hur frestelsen att »ta ett glas» mer och mer förlorade sitt tag öfver mig. När den kom, tog alltid min tanke sin tillflygt till vårt trefliga hem, der hon till middagen väntade mig med någon god soppa, som genast kom mig att glömma min förfärliga trängtan efter spirituösa drycker. Underligt nog — eller snarare helt naturligt — tänkte jag långt mindre på de fasta rätterna än på supanmaten, då jag började längta efter middagen. Och så visste jag, att hon aldrig
en minut lät mig vänta på maten, denna olidliga pinande väntan, då kroppen kräfver sin rätt och utöfvar ett så stort herravälde öfver själen; denna retsamma väntan befriade hon mig helt och hållet från att förnya bekantskap med.
»Huru många gånger under min ungkarlstid hade ej kokerskans och husmoderns förenade tanklöshet att låta oss unge män jemt och ständigt vara utsatta för denna väntan, drifvit oss till att dricka bajerskt öl eller taga måltidssupen med tilltugg på något värdshus! Nu skulle jag betraktat ett dylikt steg som en grof förolämpning mot min lilla punktliga hustru.
»Vi voro ej rika, och hon skulle aldrig ha kunnat hafva ett så godt bord, i fall jag ej slutat upp med allt värdshuslif; nu räckte hushållspenningarne alltid. Jag misstänker dock nu, att Helga hela det första året med afsigt lagade bättre och finare mat, än jag varit van vid under mitt förra hvar-dagslif; senare, då jag var i stånd att äta nästan all slags mat, reglerade hon så småningom matsedeln.
»Men något godt var der alltid på vårt bord, till dessert saknades aldrig frukt, och innan jag gick på kontoret, fick jag en god kopp kaffe. Du kan tro mig, Anna, då jag säger, att det var soppan och frukten, som i synnerhet varit medel till att hjelpa mig i striden mot ärfda anlag, hvilka uni-versitetslifvet på ett sorgligt, men vanligt sätt utvecklat.
»Helga ville aldrig höra talas om, att hon fullgjort annat än en enkel, naturlig pligt, då hon på detta sätt sörjde för mitt välbefinnande; men en gång letade jag dock ur henne, att hon, redan innan hon lärt känna mig, hade egnat ett formligt studium åt denna sorgliga fråga. Dels hade hon läst goda skrifter om helsolära, dels hade hon lärt af lifvet sjelft. Hon iakttog nämligen, att arbetarnes hustrur sällan lagade någon ordentlig mat oeh nästan aldrig soppor. Följden blef, att männen måste, för att få ner den torra maten, hjelpa till med bränvin, öl eller svagdricka; detta senare naturligtvis blott af brist på »bättre», och så blef krogen dem snart en rent af nödvändig för-friskningsort.
»Hos medelklassen återfann Helga samma förderfliga matordning, blott med den skilnad, att det stekta fläsket var utbytt mot någon kötträtt, och att ölet aldrig saknades på bordet. Men så saknades ej heller mannen många aftnar på värdshuset, och för hustru och barn måste jemt läkare anlitas. —
»I vårt hem har, som du vet, din man vuxit upp. Hans sjukliga, ärfda anlag ha blifvit undertryckta, hans kropp är frisk, men — Ja, Anna, nu vet du, hvarför jag med sorg såg, att du ej vet, till hvilken omfattning en hustrus — jag vill ej säga pligt, utan kärlek oeh omtanka kunna sträcka sig.»
Anna svarade blott genom att med en trofast blick lägga sina händer i farbror Göstas.
»Blott en fråga, farbror,» sade hon efter en stunds tystnad. »Nils har väl ungkarlsvänner?»
»Ja visst, och jag gick just hit för att fråga, om vi — jag, som enkling, räknar mig också till ensiingarne — om vi ej snart få en liten fin fest hos unga herrskapet? Bjud du hit dem af dina flickbekanta, som du värderar; är der någon förnuftig, treflig fru, ung eller gammal, i ditt vänskaps-
läger, så mycket bättre. Nils har äfven ett par vänner, som äro äkta män; dock, deras fruar taga vi ej med, förr än vi bli litet mera bekanta med deras skaplynne, ty då ett ungt hushåll grundlägger sin umgängeskrets, skall det akta sig att blott låta gammal konvenans råda. —
»Ja så, du måste ut till soppan! Vänta, hör du, Anna! Köp ett par apelsiner; förändringen i matordningen är naturligtvis för farbrors skull, och om du och Nils finna den samma behaglig, behåller du den — du förstår!»
Anna nickade småleende åt den gamle, men den djupa vigten af hennes husmoderliga kall grep henne nu för första gången, då hon åter stod i det prydliga köket för att tillreda middagen åt den från sitt arbete återvändande maken.
Några råd till både unga och gamla hustrur.
Vid Iduns första pristäfling belönad med
hedersamt omnämnande.
||j en tid, dl vissa förf. bedöma skapelsens — herrar med så stor skärpa, bör väl äfven någon försöka att mana litet godt för de anfallna, oaktadt deras mänga fel oeh brister. Den, som eger någon kännedom om männens natur, vet nog, att godhet biter bättre på dem än att »sätta hårdt mot hårdt». Det är endast diamanten, som kan slipas med sitt eget stoft, men äkta män äro ju ej i allmänhet några »sköna juveler»... Således har jag, som redan för ett par år sedan var silfver-brud, för länge sedan kommit till den slutsatsen, att man icke bör väcka det sofvande lejonet. Håll derför undan barnen, om din man af en eller annan orsak är vid dåligt lynne, och motsäg honom aldrig i deras närvaro! Se noga till, att knappar ej felas i hans skjortor och »inexpressibles» 1 Laga alltid, att måltiderna serveras vid utsatt timme, och plåga honom aldrig under deras njutande med jereiniader öfver pigor eller annat husligt elände! Rynka ej på näsan, när han röker i salongen eller oförmodadt bjuder spelfrämmatide!
Låtsa sofva, om han kommer sent hem, eller skratta i kapp med honom, om han är »lifvad»! Om du ibland vill och måste säga honom någon mindre behaglig sanniDg, så bör du passa på, då han är lugn och bekymmerfri; vid sådan sinnesstämning tager han bättre räson och ger sig tid att tänka efter, om du har rätt. Är han dig otrogen, ja, då fordras af dig det stora offret att försaka dig sjelf. Visa hvarken sorg, bitterhet eller en ömhet, som han icke förtjenar, men försök att vara mildare, flitigare, vackrare oeh behagligare än någonsin. Fördubbla dina omsorger for hans trefnad ocli välbefinnande i hemmet, och är karlen ej ett vilddjur i manlig hamn, så skall du kanske snart kunna vira honom ona ditt lillfinger! — — —
»Men», frågar du, älskliga läsarinna, »hat-du då sjelf alltid skickat dig så der värdigt och förträffligt i alla äktenskapliga förhållanden?» Ödmjukt svarar jag med skaldens ord: »Anfangs wollt' ich fast verzagen, und ich glaubt' ich trüg es nie, und ich liab' es doch getragen, — aber fragt mich nur nicht, wie.
JK. S.
74
Källa: Project Runeberg ·