Idun: 1889

Idun utkommer l hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. —

IDUN

Tidningen innehåller nästan uteslutande originalbidrag. —Uppgif å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-

Från faderns debet.

f|an talade om barauppfostran ocb dess i' '*»; vanskligheter, dess utsigter att lyckas oeh dess benägenhet att misslyckas. Vår äma-ble värd berömde sig af att aldrig ha bråkat med teorier oeh system, barnen hade fått mycken kärlek, och förmaningar, afpassade för tillfället. Hans hustru instämde: »endast så behandlade kunna barnen bli fullt naturliga.»

En och annan opponerade sig utan att dock klargöra sina egna åsigter.

Från ett soffhörn höjde en liten fru sin stämma: »jag undrar, hvilken som har mest förmåga att uppfostra, — mannen eller qvinnan?»

»Det har qvinnan förstås!» — »Det har nog mannen!» — »Ja, tänk på alla förolyckade morsgrisar!» hördes från olika håll.

En gammal doktor tog till ordet: »I de flesta familjer är mannen äldre och mera intellektuelt utvecklad än hustrun. Han borde sålunda ha ett mera juste omdöme och mindre partiskhet. Likväl få vi vara glada, om hustrun besörjer uppfostran.»

»Hvarför det?»

»Annars bli ej barnen uppfostrade alls, vet jag! Min erfarenhet är den, att männen bry sig katten så litet om sin afkomma under dess första barndom, detta sagdt till pappornas evin-nerliga skam. När barnet hunnit ett stycke på väg, blifvit några år, anser sig fadern vara skyldig att biträda vid dess »oppdragelse», men hans ingripande inskränker sig till mer eller mindre hård aga emellanåt, det är allt. Först när barnen blifvit stora nog att hålla fäderna sällskap, försvinner denna besynnerliga likgiltighet å deras sida. Hur ofta har jag ej frågat män efter deras småttingar och fått till svar: »det der liar jag inte riktigt reda på, ungarna sköter mamma, det förstår hon bäst.»

»Herr doktor, ni glömmer alldeles, att männens tid är upptagen af arbete», sade en myndig affärsman.

»Nej, det tror jag ej, att jag glömmer. De flesta män ha en viss, bestämd arbetstid, som lemnar dem rätt mycken ledighet att syssla med sina barn, om blott hågen funnes. Men saken är den, att barnavården är besvärlig, och fäderna ha från äldsta tider tyckt den vara tråkig. Derför lemnades den åt slafvinnorna — hustrun inberäknad. Så går det till än i dag.

»Under tidernas lopp har den nedärfda vanan att befria sig från detta ofta mindre nöjsamma .bestyr hos männen grundat den åsigten, att de sakna förmåga och handlag att sköta ett spädt barn. Ja, det haf gått så långt, — horribile dictu — att fadern anser såsom menligt för sin värdighet att pyssla med sin lille.

»Har jag ej sett fäder, som om de skola knyta en ren haklapp på lillan, taga på sig en min af godmodig sjelfbelåtenhet, som om den berömvärda handlingen genast skulle noteras der uppe.»

»Så är det lyckligtvis inte hos oss!» utropade värdinnan. »Under alla åren har min Gustaf hjelpl mig att bada och sköta barnen och burit dem om nätterna för att spara mina krafter.»

»Helt enkelt hans pligt», sade doktorn.

.»Naturligtvis» genmälde en ung notarie, »bör fadern sysselsätta sig med sina barn, men ro-len af barnjungfru är dock ej den, som han företrädesvis bör åtaga sig. Hur skola barnen kunna ha den sanna vördnaden för en far, som knäpper deras kängor oeh agerar en slags pass-opp. Nej, fadern bör vara deras själs ledare, ej deras tjensteande.» Notarien slöt fast tillsammans läpparna efter de sista orden, som uttalats långsamt- —

»Ja, det skall jag säga er, min herre», utbrast doktorn och slog handen mot knäet, »att det är den, som putsar barnet och kammar och tvättar det, det Ur den och endast den, som kommer rätt underfund med detsamma! Och att förstå sig på barnet, genomskåda det, se der grunden för all uppfostran! Hvarför äro de så sällsynta dessa lyckliga familjer, der barnen genom kärlek och förtroende äro tätt sammanslutna med föräldrarne? Oeh hvarför äro de så talrika dessa fall, der modern måste vara medlare mellan en uppretad fader och en trotsig son? Mina vänner, vi ha nog litet hvar hört talas om uppvuxna barn, som brutit familjebanden och vind för våg drifvit ut i verlden och förolyckats.»

»Rå föräldrarne för det? Händer ej sådant äfven hos de förträffligaste föräldrar? Det är så modernt nu att framställa alla misslyckade individer såsom offer för dålig behandling och dåliga samhällsförhållanden. Att taga elaka barns parti är en malplacerad menniskokärlek.»

»Det förhållande jag ville påvisa — eller rättare missförhållande — borde beaktas af alla fäder», började doktorn ånyo, utan att bry sig om notariens sista yttrande. »Om fadern toge liflig del i sitt barns skötsel oeh uppfostran under dess första år, skulle de å ömse sidor lara att förstå hvar andra. Låt vara, att den far, som tar fram torra strumpor åt pysen och matar honom vid middagsbordet, ej blir föremål för så skygg vördnad och förstummande respekt som den, hvilken blott sällan inskrider i barnets verld. Men, mitt herrskap, hvarför öfverskatta den vördnad, som framkallas genom karbasen? Den korta tid, då stryk kan användas, är snart förbi. Var då respekten ej grundad på annat än aga, förbytes undergifven-heten snart i skoningslös kritik och längtan att bli »gubbens» regemente qvitt. Nej barnets vördnad bör vara grundad på dess aktning för faderns moraliska egenskaper, då växer den år frän år. Men dessa egenskaper kan barnet icke uppfatta utan att väl känna sin far. För öfrigt vinner en far aldrig lättare sitt barns kärlek än genom uppoffrande ömhet oeh omvårdnad. Ju mindre fadern är egoist gent emot sina små, dess rikare belöning får han en gång. När vi sjelfva göra oss den frågan: »hurudan var min far mot mig, då jag var liten», den, hvilkens inre då sväller af oändlig tacksamhet, han fick genom sin faders kärlek en skatt af lycka, en värmande rikedom i sitt inre, hvilken förljufvar hans lif.»

»Vet ni herr doktor», inföll en äldre herre, »att det är först nu, tjugufem år försent, som jag rätt fått syn på det vigtiga ämnet: huru man bör vårda sina efterkommande. När jag var ung man och ung far älskade jag liksom nu varmt mina barn, men min kärlek skulle gagnat dem betydligt mera, om mitt förstånd varit mer upplyst i fråga om barnavård. Det borde varit min skyldighet att studera helso-vårdslära, att taga reda på, hvad barn böra äta, huru barn böra vara klädda, huru barnakroppar böra utvecklas. Men härom var jag lika okunnig som om barnens själslif. Mina små voro klena och ha ej heller som uppvuxna blifvit särdeles kraftiga. Hvad deras moraliska egenskaper angår, hafva de visserligen aldrig gjort mig någon sorg, tack vare Guds hjelp och min hustrus förmåga att handhafva dem, men jag handlade orätt, när jag lät min hustru ensam bära våra gemensamma pligter mot barnen. Nu på ålderdomen plåga mig svåra sjelfförebråelser. Jag har gjort mina barn orätt, det är ingen tröst för mig, att jag ej visste, huru jag annorlunda skulle handla. Felet ligger just i denna ovetenhet, hvartill den ena för-

äldragenerationen efter den andra gör sig skyldig. Jag bokstafligen sörjer, när jag ser, hur unga fäder med den gladaste nonchalans kasta ifrån sig vården om den unga plantan åt hvem som helst, som är till hands att vara trädgårdsmästare. »

Den unga frun i soffan tog sin gamle väns hand:

»Hvad det gör godt att höra någon låta sitt samvete tala. Det lockar till ödmjukhet oeh sjelfanklagelse. Men jag förvånade mig, att höra er tala så, ni, käre farbror, som har sådan glädje af edra barn!»

»Ja, mina barn hade goda anlag, och jag behandlade dem som en riktig klåpare. Det kunde ha gått galet!»

»Mitt herrskap», började doktorn ånyo, »låtom oss komma öfverens om ett gemensamt arbete: att verka för en snar förändring till det bättre på barnavårdens område, särskildt derutinnan att fadern ej i minsta mån fritager sig från sitt ansvar och sin pligt samt att föräldrarna gemensamt och grundligt sätta sig in i vilkoren för en liten menniskovarelses sunda utveckling.»

Doktorns förslag antogs och kommer nog att, åtminstone hos några, bära frukt. Genom hela lifvet följer oss den själ, som bildades i vår barndom; lycklig den, hvars både själ och kropp lärt att lefva rätt!

F. S.

Qvinnogymnastik.

En serie uppsatser efter »Vort Hjem».

I.

e bemödanden, som under senare år gjorts för att skaffa äfven qvinnorna här hemma tillfälle att gifva sina kroppar nödig utveckling, ha redan böljat bära frukt. Den gamla fördomen, att det är »oqvinligt» att företaga kroppsöfningar, är grundligt utrotad. De växande kraf, som ställas på qvinnornas andliga verksamhet, ha ändtligen tvungit dem att äfven ge litet akt på sin kroppsliga utveckling. De ha vunnit den erfarenheten, att i och med detsamma kroppen icke fungerar normalt, blir man mindre »upplagd» för andlig sysselsättning; man blir nervös och orolig och tynges af det arbete, man under normala förhållanden med lätthet skulle ha utfört. Men arbetet måste göras; det väntar icke, till dess man blir »upplagd». Antingen det nu är fråga om en examen, som skall tagas, eller kontorsgöromål, som skola uträttas, så gäller det att hålla stången och icke sacka bakut, eljes utfyller nog snart konkurrensen den lediga platsen.

Något måste göras, men hvad? Först försöker man naturligtvis hjelpa upp saken genom att taga en promenad, detta omtyckta universalmedel mot allt slags ondt. Nu kan ju icke nekas, att rörelse i fria luften är något utomordentligt gagneligt och uppfriskande, när motionen kan företagas timvis minst en gång dagligen och, väl att märka, i fullkomligt ren luft. Men hur många äro i tillfälle att offra den nödiga tiden härför, äfven om vädret icke lägger något hinder i vägen? De flesta få nöjas med att trippa omkring en half timmas tid, tyngda och besvärade af sina öfverplagg, och detta ej alls i Guds fria natur, utan på stadens mer eller mindre qvalmiga gator. Hela denna motion kommer egentligen blott benen till godo, medan armarnes, ryggens och bröstets muskler hållas i nästan fullständig hvila. Oeh dock behöfva dessa senare rörelse fullt [ut så

138