Sida 270
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag öch kostar för 6tt I ft I I NI tidningen Innehåller nästan uteslutande orlginalbldrag. — Uppgif å ___qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
genom att afteckna det förelagda mönstret på papper, så öfvergår man till att måla det på glaset. Härtill använder man billigt, grönaktigt glas, på hvilket man fäster teckningen med vax. Nu uppdrager man först teckningens konturer på glaset och begagnar dertill breda stålpennor och med terpentin förtunnad, svart lackfärg. Derpå stryker man med en bred pensel af gräfsvinshår en mycket jemnflytande och tunn blandning af någon mörk glasmålningsfärg öfver hela plattan, den s. k. skuggan, mot hvilken teckningens konturer godt framträda. Härefter ställer man glasplattan på ett staffli och börjar schattera, i det man med en spetsig liten träpinne raderar eller skrapar ut alla ljusa ställen ur täckfärgen, ty den väsendtligaste egendomligheten hos glasmåleriet är, att dess effekter alltid måste beräknas för genomfallande ljus. Den emot åskådaren vända sidan erhåller konturerna och medels de halfgenom-skinliga, hårda skuggfärgerna de starkaste skuggorna, under det de ljusa partierna framställas på baksidan medels genomskinliga, milda färger och lackfärger. Vidare är kännedom nödvändig om den förändring, färgerna undergå vid bränningen. En färg, som efter bränningen blir blå, röd eller silverglänsande, kan fore den samma vara grå eller brun.
Bränningen har hufvudsakligen till ändamål att insmälta mineralfärgerna i glasets yta, hvarigenom de flyta öfver i hvar andra och sedan verka synnerligen effektfullt. Bränningen sker i täckta ugnar vid träfyrning och kostar för en glasmålning på cirka :/2 meter i qvadrat 40 öre.
Omständligare och svårare äro de bilder, hvilka medels blyinfattningar sammansättas af mångfärgade glas; äfven på detta område erbjuder tidens mod endast ett upplifvande af tidigare, ofta så herrlig glasmålmngskonst. Ofta använder man härvid den särskilda sorts glas, som redan i hyttan försetts med en färgad yta. Detta begagnas synnerligast, mången gång på förhand tillskuret, för större, likfärgade ytor, för tak, draperingar och väggar, då i hög grad glans, renhet och eld i färgen äro erforderliga. Önskar man ytterligare en schattering, önskar pålägga en andra färg, så måste ytan beläggas med asfaltfernissa och derefter åter afetsas.
Priset på glasmålningarna rättar sig naturligtvis efter det utförda arbetets godhet — om detta är schablonmessigt eller egen, fri komposition. En bild af vid pass 1/2 meters storlek betalas med 50—CO kr., en af flere sammansatta glas med 100 till 150 kr. — alltså i hvarje fall ett mycket väl betaldt arbete med jemförelsevis ringa omkostnader.
Utomlands, särskildt i Tyskland, har på de senare åren denna vackra konstgren allt mera vunnit utöfvare bland qvinnorna, och många äro nu de, som med uppdrifven yrkesskicklighet härigenom skaffa sig en god utkomst. Skulle icke också våra landsmaninnor finna mödan lönt att tänka på saken? Äfven här hemma är isen bruten, och tillfälle förefinnes för dem, som ej helt och hållet på egen hand, endast med ledning af någon god lärobok, våga börja försöken, att få facklig och kompetent undervisning. Enligt hvad oss är bekant drifves nämligen för närvarande åtminstone på tre olika håll glasmåleriet i större skala, förenadt med undervisning för hugade begynnare. Rektor Adler har infört ämnet vid den Tekniska skolan i Stockholm och redan kommit till synnerligen vackra resultat. Vid skolans utställning i våras väckte särskildt ett par stora glasmålade vapende-
korationer mycken och smickrande uppmärksamhet.
Vidare meddela fröknarna Nordberg och Petterson, Biblioteksgatan n:r 18 härstädes, undervisning i glasmåleri och ha utställt vackra produkter. Artisten Callmander i Göteborg, sjelf framstående inom konsten, ger ock kurser deri. Både han och de nämda fröknarna hafva så föranstaltadt, att de kunna mottaga målningar till bränning.
Varmt skulle det fägna oss, om denna lilla uppsats kunde gifva ett lyckosamt uppslag, vore det ock blott åt en enda af våra värderade läsarinnor.
Ogräset.
Hedersamt omnämd yid Iduns sjette pristäfling.
cjlör att få rum åt rosorna från söder
man rycker jemt mig bort, och öfverallt mig hatar och föröder, fast intet ondt jag gjort, hvad rådde jag väl för, att ödet stälde mig på en orått plats, att för ett ogräs blott jag gick och
gälde
i trådgårdens palats?
Jaa lydde solen, som till lif mig väckte och bjöd mig vakna opp, som andra blommor jag mot henne
sträckte
min blick med fröjd och hopp. O! säg, är icke också jag en blomma, jag lika väl som de, som ifrån söderns rika länder komma, fast mycket ringare?
Men nej, jag kan ju ingens hjerta fröjda
med fägring eller prakt,
att göra andra lyckliga och nöjda
stod ej uti min makt;
hur vänligt jag min bleka krona breder,
o, menskobarn för dig,
till mig ser ingen blick med glädje neder,
och ingen älskar mig.
Och derför, derför måste jag ju vika att lemna rum åt dem, och gifva åt de lyckliga, de rika min fosterjord, mitt hem! Och så jag tanklöst kastas bort och
glömmes,
förgås ocli vissnar ner, men ingen vet och tänker, att der gömmes
ett brustet hjerta mer!
Makar och omaka makar.
Tecknade efter lefvande modeller. Af Hugin.
(Slut fr. föreg. n:r.)
i vilja ej teckna längre i svart. Låtom fc oss nu i stället taga kärlekens rosenröda färg och frammana några verklighetsbilder från det motsatta lägret, d. v. s. taga några små familjegrupper af lyckliga äkta makar.
Men innan en sådan älsklig »grupp» kommer till stånd, hafva ofta, ja, nästan alltid, hufvudfigurerna på den samma haft många tysta strider att utkämpa.
Låtom oss t. ex. göra en utflygt till T-åkra prostgård.
Der inne i det lilla gafvelrummet sitter den unge vice pastorn, han som sköter pastoratet efter gamle prosten.
Han bläddrade i kyrkoboken, och smekande öfverför hans blick en rad, der det står: »dottern Anna Elisabeth, född den 1 maj 1859». Och så slår han ihop boken, liksom om han sett nog.
»I morgon alltså fyller hon 19 år,» säger han. Och så funderar han en stund, om han skulle kunna våga att då yppa för henne sina framtidsdrömmar. Att hon anar dem, det vet han redan, lika sä väl som han känner med sig, att hans kärlek är besvarad.
Han hade sett det på så mångfaldiga sätt. Såväl hennes rodnande kinder som ock hennes omtanke om hans trefnad talade ett stumt, men tydligt språk. Huru gladdes hon ej, då han bad henne om den minsta tjenst! Huru strålade ej hennes blick, då han föreslog henne att deltaga i söndagsskoleundervisningen, och huru sökte hon ej alltid att gifva honom de varmaste plättarne och den raraste filbunken! Ja, hela hennes offervilliga, kärleksfulla väsen var danadt att blifva solen i ett kristligt herde-tjäll. Allt det der visste han; men äfven att många, många år skulle förgå, innan han kunde få ett eget hem att bjuda henne. Derför ville han ej binda henne. Han kände också hennes moders sträfvanden att förmå den ljufva flickan att taga den rike brukspatronen. Var det ej derför bäst att tiga och lida. Och med en suck började han att räkna öfver, huru mycket i räntor han följande dag hade att utbetala. Äter drog han en djup suck vid tanken på, huru många år det skulle tåla, tills studieskulderna kunde blifva betalda.
Annas födelsedag randades, solig och klar, och med den en friare; men ej den fattige adjunkten, utan ortens rikaste och anseddaste man, egaren till V-dala bruk.
Prostinnan sken som en sol vid den ära, som vederfors hennes hus; men den inkallade dottern svarade ett bestämdt nej. Modern bad henne betänka sig, och af undseende för hennes önskan lofvade hon »tänka på saken», och ju mera hon tänkte, desto afskyvärdare fann hon det att gifta sig utan kärlek. Hellre ville hon som lärarinna förtjena bröd såväl åt sin fattiga moder som sig sjelf, och i denna afsigt flyttade mor och dotter till närmaste stad. Här arbetade den unga flickan af alla krafter, dels i en skola och dels genom att gifva pianolektioner.
Efter en sådan lektion satt hon trött och modlös, afvaktande en ny elevs inträde, då dörren hastigt öppnades och f. d. vice pastorn steg in.
Hvad som nu föreföll torde bättre kunna tänkas än beskrifvas. Nog af, några månader senare lyste midsommarsolen öfver ett det mest strålande brudpar.
Men solen får ej ständigt belysa vår stig. Mörka motgångsmoln uppstego stundom öfver den lilla komministergård, der vårt unga par nedslagit sina bopålar; men desto fastare slöto sig de ömma, sympatiserande makarne då intill hvar andra. När han »sökte och inte fick», var hustrun en tröstens engel, som lifvade hans hopp om ljusare utsigter, och i medgångens dagar var hon inte blott hans, utan hela församlingens glädje. Till den modlöse talade hon uppmuntrande ord, och till de sjuke brin-
266
Källa: Project Runeberg ·