Idun: 1889

Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar tör 6tt I I I NI Tidningen Innehållet- nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å

qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sä er-

signadt äktenskap förenad med en bildad, högt aktad, henne värdig make, arkitekten E. V. Langlet, den bekante kyrkbyggaren.

Länge bosatt i Stockholm, har emellertid, såsom ofvan nämdes, Langlefska familjen sedan flere år om somrarna slagit ned sina bopålar å en egendom i närheten af Valla jernvägsstation i Södermanland. Här är den dugtiga busmodern, »ho' sjelf», uppe med solen och inspekterar ladugård och mjölkkammare, ser till både folk och fä, räsonnerar med rättaren om potatiskupnin-gen eller med väfpigan om bleket. Och om ett par timmar derefter sitter skriftställarin-nan vid arbetsbordet, allvarligt från hemmets härd belysande lidsströmningarna eller lätt och lekande utkastande ett poem, en novell, måhända afsedda just för Idun.

Mathilda Langlefs verksamhet på en gång besjälas och besjälas icke af vår stora skaldinnas råd till Betty. Sin förnämsta ära sätter hon visserligen i att våra en

»mor i huslig krets,

som vet sitt sanna kall bevaka» —

men för henne, nittonde århundradets vakna, bildade qvinna, är det omöjligt att »undanvika all brydsam forskning i gazetten».

Vid tidiga år började Mathilda Söderéns literära verksamhet. Man såg redan i slutet af 1850.talet här och der poem och småuppsatser af hennes hand, och flere förträffliga öfversättningar af goda berättelser, från engelskan, franskan, spanskan och holländskan, härleda sig från hennes första framträdande inom svenska literaturen. Till och med för den högre politiken var den varmhjertade qvinnan icke främmande, och de t. ex., som ha sina lifligaste ungdomsminnen från dansk-tyska kriget 1864, erinra sig ännu lifligt de af ädel glöd och ädel harm besjälade stanser, dem — vid sidan af Sven Tröst — Mathilda ljungade ut i det Sohlmanska Aftonbladet:

»---Du dröjde, Svea; ve! att du det gjorde!

Med ord, med endast ord, förspilde du det ögonblick, då just du handla borde; men res dig, kanske är det tid ännu! Kanske din handske, kastad, väga torde på stridens våg, som förr den vägde ju, om blott du ställer, såsom förr i Norden, en man med kraft och handling bakom orden'.»

Under ett par års tid i medlet af 1860-talet utgaf Mathilda Langlet — i sitt arbete understödd förnämligast af fruarna Lagerheim, f. Schwan, Louise Flodin, f. Söderqvist, oeh Lina Grundelius, f. Söderén (utgifvarinnans syster) — tidskriften Aret om. Den var uteslutande afsedd för läsning i den bildade familjekretsen, och uppfylde förträffligt sitt program. Tidskriftens öde blef emellertid att undanträngas af den allt mer och mer sig utbredande Svenska Familj-journalen, i hvilken äfven Mathilda Langlet efter någon tid blef medarbetare.

År 1871 utgaf hon ett häfte dikter: Blad och blommor. Deras framkomst väckte visserligen ej något ovanligare uppseende, likasom väl ej deras öde blifvit att inlaga någon vigtigare parterr i den svenska sångens örtagård, men mer än en af dessa okonstlade, skära blommor är likväl förtjent att bevaras i minnets herbarium, t.ex.:

En grönskande ek uti skogen stod på enslig stig:

»Må stormen komma, om han har mod, att möta mig,»

lian talade stolt, »jag står upprätt ändå, ty djupt mina kraftiga rötter gå!» Och qvar hon stod, fastän stormen kom, året om.

Der växle en blomma vid ekens fot

i morgondagg; dess slängel var smärt och späd dess rot,

och ingen tagg på sljelk eller blad såsom skytid hon bar; hon böjde sitt hufvud, så ödmjuk hon var: och qvar hon slod, faslän stormen kom, året om.

Då sjöng liten fågel, som stundom flög

i skogen fram: »Nog växer eken båd' stolt och hög,

— stark är dess slam — han tänker, att blomman, sä smärt och vek, skall knappast tåla vid vindarnes smek; få se ändå, hvem som grönast slår om ett år!»

Och blixten splittrade ekens siam

djupt ned i rot; och stormen gick öfver blomman fram

vid trädets fot; och aldrig mer gi-önskade eken se"n; men blomman log emot solen igen och knoppas åter med hvarje vår år från år.

Då sjöng liten fågel, i skogen kom,

så glad han var: »Du lilla blomma, som året om

din grönska har, du gör mig så glad, du är mig så kär, och kanske för det, du så ödmjuk är; med rikare fägring du ständigt står, år från år!»

För fru Langlets literära verksamhet under det närmast följande tiotalet af år förbjuder oss utrymmet att. närmare redogöra. Vi erinra blott om hennes sagor för de små, hennes redigering af den förträffliga publikationen »Husmodern i staden och på landet», hennes medarbetareskap i N. Dagl. Allehandas, Aftonbladets m. fl. tidningars följetongs-afdelning o. s. v.

Emellertid är det först på de senaste åren Mathilda Langlet fått en stor betydelse för ej blott vår literatur, utan ock för vårt hela samfundslif. Bland allt det myckna — mogna och omogna, huller om buller — som under dessa år framträdt i tryck, angående samhällets onda oeh medlen till dess afhjelpande, intaga fru Langlets båda arbeten: Vi och våra söner samt Tidsströmningar belysta från hemmets härd honnörsplatser. För hvarje bildad svensk qvinna och man äro dessa uppseendeväckande böcker — framläggande en allvarlig och god svenskas tanke om samhället, tidsandan, kristendomen, äktenskapet, den fria kärleken, vårt hvardagslif, vårt umgängeslif, vår literatur, vårt ansvar för både oss sjelfva, våra närmaste och våra medmenniskor — välbekanta. De ha af hennes meningsfränder — och de utgöra väl, glädjande att säga, flertalet af Sveriges folk — helsals med liflig glädje oeh djup tacksamhet, och af de med henne olika tänkande, äfven de mest oregerlige bland dem, med, så vidt vi upptäckt, aktning och respekt. Hvad som härtill ej minst torde bidragit, har varit frånvaron af alla fortsatta »råd», allt som kunnat få ens den minsta anstrykning af käxande. »Nu har jag sagt mitt ärliga ord som svensk qvinna» — har fru Langlet tänkt — »och nu» — har hon för sig sjelf, med Bettys fru mor, tillagt —:

»har min lilla lexa slut,

och till min söm jag går till baka.»

Birger Schöldström.

é;

Hågkomst.

Ut vid min brasas glöd en stund

i skgmningstimmens frid,

clå tanken gerna gör en rund

till kär, hänrunnen tid.

Vid mattadt sken, som glimmar än,

låt mången solljus dag

ocli mången mulen gå igen

med aldrig glömda drag.

När sedan, tyst liksom du kom, du från min sida går, så stanna blott och säg mig, om du mig, jag dig förstår. Säg, om clin tanke glömt sig qvar vid stund af lust och fröjd, såg, om likt min den kanske var vid sorgens clag fördröjd.

Om du en gång den lyckan haft att. i bekymrens tid utaf en kärlek hemta kraft, sora delade din strid — säg, minns du något hellre väl än dessa mulna clar, då lidandet band själ vid själ, och ömhet solen vart

Amalia Fahlstedt.

Ett råd af fru Haraldsson.

Meddeladt Iduns läsarinnor genom Ave.

(Slut fr. föreg. n:r.)

jet är lätt afhjelpt nu, då den nya vår % derskan kommer. Säg blott till henne, att om gossen ej efter hennes bestämda tillsägelse stiger upp från golfvet och håller sig tyst, då han är frisk och mätt samt har något att leka med, så skall hon taga en liten trädgårdskanna med pip och utan vidare förberedelser hälla litet kallt vatten, så det rinner nedåt gossens ryggrad. Detta medel har en förunderlig verkan att få sådana sjelfs-våldiga, otyglade små på fötterna, och det är en god handräckning åt dem, då de skola lära sig att styra sina sinnen och böja viljan. Det förstås, att får barnet förnuftig aga, så snart det visar böljan till ilska och sjelfrå-dighet, så är vattenkuren, för så pass stora barn som Gustaf, vanligen öfverflödig. Ni kan ju, i fall medlet måste förnyas, sjelf upprepa det, så att gossen ser, att ni anbefallt kuren; äfven måste de små lära sig förstå, att Astrid och ni äro ense i allt. Barn få naturligtvis ej ha lof att spela hustyranner och störa hemmets dagliga ordning och trefnad. Astrid mättar säkert de små på bestämda tider, så att de i vanliga fall sofva under edra måltidstimmar. Är ett barn sjukt, då måste naturligtvis Astrid och ni tura om att vårda det, ty blefve vårdarinnan öfver-ansträngd och klen, vore det ju dubbelt svårt for husmodern.» »Ni

menar alltså, att Astrid måste ha samma rättighet som jag att befalla barnen oeh hälla dem till att lyda?»

»Kära fru Vilberg, man tager ju ej en bildad och andligt utvecklad medhjelperska blott för att vårda barnens kroppsliga del, fastän en dylik förståndig barnvård är af mycket stor vigt, utan man vill naturligtvis äfven, att hon skall bistå modern med de smås upp-

366