Idun: 1889

hållos ott nummer Iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal åbor- c r'\ j | «,< Idun, erhållet ett gratlaexemplar för hela den tid, under hvilken abonre nenter, som samlam, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I 1_) L-J |\| mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumeia

erhålla för de 4 kr. de årligen erlägga för tidningen — vilja vi nämna, att Idun under de två åren at" sin tillvaro innehållit 50 biografiska uppsatser, deraf 36 med åtföljande porträtt, 270 uppsatser i ämnen, som beröra qvinnan och hemmet, 120 längre och kortare skisser, 95 poem, 1,400 husliga rön och råd, 850 kostnadsfria läkareråd samt en hcl del andra saker. Vi torde ock kunna med skäl påstå, att om i Idun lemnade råd och anvisningar följas, skola erfarenheter och besparingar göras, som lemna en ren ekonomisk vinst, många gånger uppvägande den obetydliga prenumerationsafgiften.

Till sist ett hjertligt tack till Iduns älskvärda läsarinnor för det varma intresse de visat tidningen. Vilja de fortfarande som hittills med lika stor framgång verka för dess spridning, hoppas vi att allesammans åter få träffas, då Iduns tvåhundrade nummer utkommer.

Redaktionen.

^SBi

Kanhända de dock gjorde illa!

fet var på det grönskande nä-

Det var på den Ijlifliga strand, I blommiga, doftande gräset, Der sutto de hand i hand.

De gladdes åt vaggande säden, Ät sorlande böljornas gång, De hörde på foglarnes qväden Oeh susande vindens sång.

Om kärlek så öm och så trogen Beständigt de talade då; När dufvorna kysstes i skogen, De båda kysstes också.

De tänkte väl bo och bygga, Som foglarne små bygga bo. De sutto bland blomstren så trygga, De svuro hvarann' sin tro.

De tänkte kanhända att lefva Som leende blommorna små, De der hvarken sy eller väfva Men äro klädda ändå.

De trodde väl lifvet blott vara En lek i en rosendegård Med sommarn oeh kärleken bara Och ingen vinterdag hård. ■

Men just i den ljufvaste stunden, Då hjertat som häftigast slog, Eli isande fläkt genom lunden Och fram mellan blomstren drog.

Och just när som ömmast sig rörde Hvar känsla i ungdomligt bröst, En varnande stämma de hörde — Den hette förståndets röst.

»Och skulle vi följas på färden Oeh dela båd' lycka och nöd, I öknen, det är här i verlden, Hvar skulle vi taga vårt bröd?

Så kallt blef i känsla och sinne, Och hjertat så underligt slog, Och kärlekens blomma derinne, Hon vissnade ned — och dog.

De hade ej guldet i handen. Som skulle beredt deras stråt; De greto en stund ner vid stranden, Och sedan — skildes de åt.

De vandrade olika banor, Men lyckan mot båda var huld. Len ena till guldet fick anor, Den andra till rangen fick guld.

Nu äro de åldriga båda Och stå der med silfråde hår; Med vemod till baka de skåda På ungdomens flydda år.

I nöjenas vimmel de glömde Att akta på hjertats slag, De glömde den drömmen, de drömde I ungdomens solskensdag.

Men nu, under mörknande dagar, Nu kommer den drömmen igen, Och hviskar i hjertat och klagar, Liksom om det blödde än.

Oeh tårarne falla så stilla På vissnade kinderna då: »Kanhända vi dock gjorde illa, Som offrade kärleken såh

Mathilda Langlet.

Ett bref från fru Haraldsson. Till Ave.

»Mitt samtal med fru Vilberg på vår gemensamma färd till Vermdö hörde du, och, om jag ej misstager mig, antecknade du det, der du satt i skymundan; men vi kommo ej sedan till att talas vid om den ifrågavarande saken. Jag lofvade emellertid fru Vilberg att i sinom tid, genom dig, framlägga mina funderingar öfver, hur det skulle gå till för att fattiga mödrar måtte få gagn och glädje af barn vårdsreformen. Kanske skulle det dröjt något, innan jag skrifvit till dig i detta ämne, ty jag tycker ej om att skrifva, som du vet, utan föredrager att samtala med menniskor. Men så, i går, fick jag besök af Ingeborg Malm, och hon rent af tvingade fram mina tankar.

Du vet, att Ingeborg hör till dessa flickor af rika familjer, som sakna gagnande verksamhet, och hvilkas lif derigenom blir skäligen tomt och innehållslöst, men hon har re dan för tre à fyra år sedan sökt fylla denna tomhet genom hvaijehanda foretag. Som du

kanske minnes, har hon försökt grunda välgörande sällskap, oeh sjelf gått omkring till fattiga med almosor, men nästan alltid har hon kommit att göra den erfarenhet, att hon dermed lade hyende under lätjan och oor-dentligheten samt frestade folk tiil hvarje handa lögner, och så uppgaf hon det hela. En tid arbetade hon på sin fars kontor med afsigt att blifva kontorist der, men så blef det henne klar, att. hon derigenom skulle komma att beröfva en fattig flicka den inkomst, hvarmed denna försörjde sig och en minderårig syster.

Och hvart. Ingeborg än vände sig för att gripa någon verksamhet, såg hon en fattig flickas eller ynglings framtid hotad genom denna* rika, ansedda medtäflarinna. I hemmet är fullt upp med tjenare, och det är, som du nog kan tänka, ej vardt att föreslå grosshandlare Malms att inskränka denna personal. Dessutom förbjuder Ingeborgs samvete henne att beröfva någon af pigorna en så god plats, och så kom hon i går till mig, rent modlös och bitter i sinnet.

För henne är det en ren omöjlighet att taga plats som barnvårdarinna, så vida hon ej vill skrämma modern från vettet och göra fadern ursinnig, och dylika våldsamma brytningar gagna sällan, om någonsin, vare sig en god sak eller personen sjelf, så derom kundo ej blifva tal emellan Ingeborg och mig. Men då jag visste, att hon en tid ifrigt studerat helsolära och barnvård, hoppades jag ändå finna ett godt arbetsfält för henne. Mitt första ord om saken tände eld och blossade upp; hon ville upprätta en skola för att undervisa i barn vård.

Tanken var ju god, men jag ville dock först ha Ingeborg till att pröfva, huruvida hon sjelf praktiskt kunde utföra de teoretiska lärdomar, hon ville meddela audra, och jag gjorde henne ett förslag.

Du känner ju muraren Nils Gren, han med den stora barnskaran och den sträfsam-ma hustrun, som åtager sig hvarjehanda arbeten i andras hem och alltid, då det är henne möjligt, biträder både fru Malm och mig vid stortvätt oeh skurning. Jag har stundom sett till hennes barn, då hon varit på arbete hos andra, men någon regelbunden hjelp har jag ej kunnat lemna henne, utan har hon nödgats lita på, att den äldsta hemmavarande — sjuåringen — skulle taga vård om de tre yngre. Nu frågade jag Ingeborg, om hon ej ville åtaga sig vården om dessa fyra barn de dagar, modern var ute på arbete, samt dessutom laga någon varm mat till dem och den strängt arbetande mannen.

Gren är ännu en ordentlig karl, som sträfvar redligt för att under deu mildare årstiden, då mureriarbete finnes, samla en nödpenning för vintern. Men de två gossarne, hvilka under sommaren varit vallpojkar, och flickan, som haft tjenst, komma då åter hem, de två pojkarne för att gå i folkskolan, flickan för att konfirmeras, och så kommer hushållet att utgöras af nio personer; det blir ett tungt lass att draga fram. Hustrun får ju ordentlig mat, då hon arbetar borta, men hon fruktar med skäl för, att mannen skall frestas till att hemta mod af stimulerande drycker, om han så sällan får en god varm soppa.

Ingeborg tvekade att åtaga sig denna gerning, och då jag trodde, att barnens stora antal skrämde henDe, föreslog jag, att hon i stället hjelpte fru Nilsson, enkan du vet, som syr kläder; hon har ju två små och behöfver mer än väl hjelp vid deras vård. Men In-

380