Idun: 1889

-tion ske à närmaste postanstalt.—Bidrag frän alla områden för qvinlig i r\ ■ i k j användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperetbör I LJ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion frän redaktionens sida påräknas

lade lion allt emellan inne i sitt buckle; annars byttes ej ett ord.

Inom några ögonblick voro de framme.

När de kommo in i rummet funno de »Koppar-Erik» sysslande vid sängen; förskräckelsen och åsynen af blodet hade med ens gjort honom nykter. Han hade lyft upp den sanslösa qvinnan från golfvet och ruskade heune nu häftigt fram och åter på bädden för att få henne till lif. Under allt detta jemrade han sig ideligen i en ömklig ton som en strykrädd barnunge: »Herre Gud — jag har mördat henne — Herre Gud — du taga de mig — vakna då Lina — hör du, hör du — säg att du inte är död — Herre Jesus —- —»

Förskräckt raglade han till baka, då dörren knarrade. Innan »frun» ens hann att öppna munnen, började han ifrigt urskulda sig. »Det är inte jag, nej visst inte jag; skulle jag vilja mörda henne, nej, nej!»

»Den räkniugen får ni nog göra upp sedan», sade »frun» och sköt honom omildt åt sidan. »Gå nu genast efter en läkare; doktor Göransson bor endast några hus härifrån. Men skynda er; det gäller hennes lif — och ert», tillade hon med en hotfull klaDg i rösten, som kom den långe karlen att blekna. Man hörde hans grofva fötter i ett brådstört ram-mel utför trapporna, och så blef allt tyst, pinsamt tyst.

Barnet satt stilla gråtande i eu vrå, med hufvudet lutadt i sina händer. »Frun» försökte försigtigt med sin näsduk torka blodfradgan från den sjukas läppar och ansigte; hon visade ännu intet tecken till lif. Ändtligen — efter några få minuter endast, men långa som evigheter — hördes läkarens steg i trappau . . .

Några sekunders undersökning var nog. När han vände sig om från bädden, möttes han af ett par skarpa, gråa ögon, som i samma blick ifrigt frågade och varnade. Han förstod dem och nickade bort emot vrån, der Anna satt. »Hon är moderlös», sade han sakta, nästan med en hviskning.

Men då gick den stränga qvinnan fram till barnet, lade sin grofva hand smekande på hennes hufvud oeh sade med en stämma, som skälfde af rörelse:

»Moderlös! Nej, »guldlufva» — du har vunnit en moder .. .»

Fisken i hushållet.

Ett upprop till våra husmödrar.

Det är en allmänt antagen och fullt riktig åsigt; att köttet af sjelfdöda djur är ett i sanitärt afseende skadligt födoämne, som icke till sin egenskap kan förbättras genom kryddor eller den bästa tillagning.

Endast fisken har, genom gammal vana och okunnighet, blifvit ett undantag från denna regel.

Emellertid är förhållandet, att just fisken blir fortare skämd och stadd i förruttnelse än andra djurkroppar, ty dess blod börjar genast efter fiskens upptagande ur vattnet, hvilket är dess lifselement, att blifva sjukt, och då det icke bortskaffas, sprides sjukdomen i köttet.

Fisken är således, fastän vi icke märka det genom lukt eller smak, stadd i upplösning, förlorar derigenom i näringsvärde och är långt ifrån en sund spis.

Vid jemförelse mellan fullt frisk fisk och sotdöd sådan finner man likväl stor åtskilnad, sedan den blifvit anrättad, så väl i smak som färg.

Derför uppmana vi alla husmödrar att ingå en öfverenskommelse med våra fiskare, att de slagta fisken genast, efter det de gjordt sin fångst.

Detta är mycket lätt att verkställa för hvar och en, som får lefvande fisk i sin ego: man placerar en hvass och styf köksknif öfver fiskens nackben strax invid hufvudet och slår Lill på knifven med

en hammare, så att benet går fullständigt af, hvarigenom fisken blir utan känsel, blodet afrinner och köttet håller sig längre, emedan det icke är sjukt.

Oafsedt vårt personliga intresse för denna reform, förekommes genom den ett grymt ehuru föga på-aktadt djurplågeri, nämligen fiskens långsamma dödskamp eller ock den grymmaste tortyr under köksans händer vid rensningen af de arma djuren.

Den grymmaste brotlsling kan icke åläggas ett hårdare straff än dessa sfuddtösa djur, då man tager fjäll eller hud af dem och inelfvorna ur dem, medan de ännu lefva och känna. Den, som har något hjerta, måste rysa dervid!

Inga Schen felt.

Laura Bridgman.

En märklig qvinna.

^fl|f;orta i Nordamerika afled nyligeu eu qvin-na, hvilkens lif i 50 år följts med det största intresse af såväl vetenskapsmän som af alla menniskovänner, en varelse, hvars gripande öde till sist blef till en skön triumf för meuniskoviljans makt öfver naturen.

Denna qvinna var Laura Bridgman; hon föddes den 21 december 1829 som ett friskt barn af dugtigt bondfolk. Intill slutet af sitt andra lefnadsår utvecklade hon sig fullkomligt normalt, men angreps då af en häftig skarlakansfeber, som fullständigt beröfvade henne syn och hörsel samtidigt med lukt och smak. Då barnet till följd af sin döfhet äfven förlorade stämmans bruk, så återstod blott ett enda sinne, genom hvilket hon kunde träda i förbindelse med den omgifvande verlden — känseln. Den berömde författaren Charles Dickens säger om henne: »Hon var ett väsen, som var inneslutet i en marmorcell, otillgänglig för hvarje ljusstråle, hvarje ljudbölja, men fram genom en springa i muren räcktes en liten hvit hand liksom för att vinka åt en eller annan god mennisko-själ, att hon måtte komma att hjelpa en odödlig ande, trängtande efter att väckas.»

Dessa två första friska lefnadsår ha naturligtvis icke varit utan inflytande på det stackars barnets senare utveckling; ett förundransvärdt minne för yttre former och en osläcklig vetgirighet stamma utan tvifvel fråu denna tidpunkt. Men likafullt var det dock, som om en alldeles ny menniska satts in i verlden, så främmande stod Laura för sin omgifning, och hon förblef på denna sorgliga ståndpukt i sex långa år. Då inträffade hösten 1837 en afgörande vändning. D:r Samuel G. Howe, direktör för blindinstitutet i Boston, hvilken hade hört talas om det sällsynta fallet, begaf sig till Lauras hem och förmådde utan svårighet föräldrarne att anförtro honom barnets uppfostran. Nu tog han itu med ett verk, hvars oändliga mödor endast någorlunda kunna förstås oeh uppfattas af dem, som känna till undervisningen af döfstumma och blinda. Det finnes sannerligen icke ett furstebarn till, vid hvars uppfostran nedlagts en så oerhörd omsorg och arbete som vid detta fattiga bondebarns; förutom. d:r Howe oeh hans medlärare var en lärarinna, Mary G. Lamson, uteslutande sysselsatt med Laura. Dagligen ansträngde man sig, med hjelp af känselsinnet allenast, att draga det stackars barnet ut ur det mörker, som med ett oändligt svalg skilde det från denna verldens skönhet och rikedom, och det måste betraktas som den största seger för pedagogisk insigt och uthållighet, att detta företag så fullständigt lyckades. År efter år utgåfvos detaljerade redogörelser för Lauras framsteg, i digra arbeten beskrefs hela hennes personlighet, en af henne sjelf

nedskrifveu lefnadsteckning utkom. Läkare och psykologer företogo intressanta försök med henne, och till alla ändar af den civiliserade verlden löpte berättelserna om hennes utveckling, hennes medfödda blygsamhet och samvetsömhet, hennes egendomliga intresse for spel och sport, hennes obegripliga snabbhet i att begagna döfstummealfabetet, hennes sinnens märkbara utveckling under de första uppfostringsåren, hennes talande i sömnen medels fingerspråk, hennes förmåga att uttrycka sig genom rörelser och egendomliga ljud, huru hon efter års förlopp igenkände gamla bekanta genom blotta beröringen — allt detta och ännu mer satte verlden i förvåning. Men än intressantare är att höra förklaringen, på hvad sätt denna qvinnas lif från att vara fattigt, ensamt och mörkt, blef rikt och ljust, och huru gången af denna utveckling steg för steg försiggick.

Sedan Laura någorlunda gjort sig förtrolig med institutets främmande förhållanden och persouer, började d:r Howe undervisningen på följande sätt. Han lät förfärdiga några pappersremsor, å hvilka namnet på allmänna föremål, som t. ex. knif, gaffel, kam, stol, voro tryckta med den kända blindskriftens upphöjda bokstäfver. Derpå lemnade man barnet ett dylikt bekant föremål i handen, samtidigt med att man lät dess fingrar glida öfver den pappersremsa, hvars upphöjda bokstäfver återgåfvo föremålets namn. Sedan detta flere gånger upprepats med olika föremål, fick barnet så småningom ett slags begrepp om, att det var ett visst sammanhang mellan föremålet och förhöjningarna på papperet, oeh efter hand gick det upp för henne, att bestämda remsor betecknade föremål af en bestämd art. Det var en glädjedag både för lärare och elev, då Laura med ett hänryckt förståendets leende tog ordet chair (stol) och lade det först på en stol och derpå på en annan. Hon begrep nu alltså, att detta ord icke blott betecknade ett visst enskildt föremål, utan begagnades om alla andra stolar; hon hade hunnit fram till begreppet »stol».

Hittills hade barnet beständigt endast lärt känna orden i deras helhet. Nästa steg måste bestå i att för henne klargöra, att de voro sammansatta af flere bokstäfver. I denna afsigt lät d:r Howe framställa de af henne redan kände orden i rörliga metalltyper och förvissade sig om, att de äfven i denna form igenkändes af henne. Derpå bragte han bokstäfverna i oordning och tog sig för att ordna dem på nytt, i det han höll barnets hand i sin. Redan efter några få sådana lektioner var Laura i stånd att bilda ord, ordna bokstäfverna alfabetiskt och lägga ned dem i asken i riktig följd. Då hon nu äfven härigenom insåg, att hon vunnit ett medel att träda i förbindelse med den yttre verlden, kände hennes hänryckning och vetgirighet inga gränser. En synnerlig glädje gjorde det henne, när man gaf henne bekanta föremål och uppfordrade henne att sammanställa deras namn med tillhjelp af typerna. Men för att korrespondensen mellan henne och läraren skulle kunna gå ännu snabbare för sig, begagnade man den nyförvärvade kunskapen till att lära henne de döfstummes fingeralfabet.

Som bekant uttryckas bokstäfverna i detta genom skilda ställningar och rörelser af fingrarne på den ena eller båda händerna.

Allt detta skedde under de första tre månaderna. Under loppet af ett år fortsattes samma kurs, och härtill fogades några un-

380