Idun: 1889

Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett | p» I I kl Tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å

qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I LJ U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sä er-

trädt, till en aldrig förut uppnådd trygghet, på samma gång hon grundlade en sjelfständig verksamhet för egen del.

Knappast inträdd i medelåldern hade hon nått det mål, »tillräckligt göra» för tanke- ocli liand, samt en oberoende utkomst, för hvars vinnande hon lemnat fädernehemmet. I mån som arbetet vidgades, stego också fördelarne, och med åren befann sig Hanna Lindberg i spetsen för en betydande, sjelfständig affär, på samma gång hon såsom delegare i Alme-dahls bolag verkade för förbättring oeh förädling af dess tillverkningar, på ett sätt som kan förklaras endast deraf, att en qvinna med hennes egenskaper bättre än männen kan bedöma arten och värdet af varor, som företrädesvis afse qvinnornas och hemmens behof. Dertill kom, att Hanna af naturen egde ett fint konstsinne, som i umgänget med konstnärer och under deltagande i konstindustriella sträfvanden allt mera förädlades.»

Äfven sedan Hanna Lindberg genom de fruktbringande resultaten af sin idoga verksamhet förvärfvat sig en relativt lysande ekonomisk ställning, förhindrades hon af sin enkla och anspråkslösa natur att på sig sjelf slösa af denna verldens beqvämlighet och goda. När hon ändtligen förmåddes att lemna det föga komfortabla inackorderingshem, der hon under en lång följd af år haft sin bostad, oeh åt sig sjelf inredde ett eget litet bo, inskränkte hon sig äfven der till den solida enkelhet, som var ett utmärkande drag i hennes karaktär.

»Det starkaste intryck, man fick af Hannas personlighet i hennes krafts dagar,» säger S. L—d, »var det af en i alla rikningar genomförd sjelfständighet. Allt hvad hon egde och allt hvad hon var, så i fråga om affärsduglighet, rikedom och samhällsställning, som till karaktär och bildning, var så att säga sjelf-förvärfvadt. Hon var icke heller lik någon annan, hade sitt hufvud för sig och sitt lynne för sig. Hon stälde höga kraf på menniskorna, men alltid främst på sig sjelf. Hon skydde icke kampen mot konkurrenter och andra motståndare, och hon segrade ofta, kanske derför att hon aldrig begagnade oädla vapen. Den harmfulla motvilja, hennes första framgångar väckte bland män af hennes yrke, lade sig småningom och lemnade rum för erkännande och högaktning.»

Af sina rika tillgångar använde Hanna Lindberg en stor del till en vidsträckt och praktisk välgörenhet. Otaliga hjelpbehöf-vande, hvilkas namn och antal ingen skall räkna, gingo i tysthet hulpna från hennes dörr; missionshyddor, sjukhem, barnhem, en mängd af välgörande barmhertighetsstiftelser ära minnet af hennes frikostighet och varma hjerta. »Handarbetets vänner» rönte beständigt hennes lifligaste intresse och kraftigaste understöd.

Nu är Hanna Lindbergs plats på det Al-medahlska magasinet tom, sedan ett långvarigt lidande slutligen fort henne i grafven; men i svenska qvinnors hågkomst må hon länge lefva som ett ädelt exempel, en värdig representant för allt hvad sundt och dugligt heter inom deras kön.

Sen till, ärade läsarinnor, att Idun ej saknas hos någon af edra bekanta!

Vi och våra tjenarinnor.

(I skafferinyekelfrågan.)

ftan att på något sätt vilja förringa det goda och tänkvärda i fru H. Kamkes

y uppsats om »sparsamhet i det lilla», torde det dock kunna sägas, att hennes åsigter säkerligen stödja sig på en mera enskild än allmän grundlag, såsom t. ex. sträng hus-hållsaktighet med särskildt afseende fäst vid matlagningen, inga barn i familjen, möjligen inackorderingar o. s. v. Ty, såsom redan i denna tidning blifvit anmärkt af Albert... (ina ?), en husmoder har mycket annat att sköta än just matvarorna. Vårdar hon sjelf sina barn, så kan hon icke, om hon ej skall fördubbla sin person, springa och läsa upp och igen om hvarje bit, som blir öfver eller skall tagas fram. Äfven om hon har hjelp med barnens skötsel och uppfostran, är det dock så mycket, som en moder, en öm moder nämligen, hvarken kan eller vill lemna i andras händer, om det nödiga sambandet mellan moder och barn skall kunna fullkomligt fast sammanknytas och bestå. Och då är det fråga om, hvilket som är farligast, att låta jungfrun skära sig extra skifva af steken eller lemna barnet i det ögonblick, det som bäst behöfver sin mor. Det är nu icke fråga om att en eller annan gång försumma barnet — det skulle ju föga betyda. Men då man alltid måste läsa upp hvad man läst igen, så blir det rätt ofta att springa från det ena till det andra.

Visserligen kan man indela sin tid, så att allt skulle kunna medhinnas i rätt ordning, men rubbningar inträffa alltid, äfven i den bäst anlagda plan, kelst der små barn finnas, som man omöjligt kan tvinga att på gifna tider sofva och äta. Likaså rubbas genom sjukdom, gästers ankomst o. d. den vanliga ordningen. Är då tjenstflickan icke van att det ringaste reda sig på egen hand, blir det rätt obehagligt för värdinnan, oafsedt att jungfrun kanske just då, när hon kommer öfver något, passar på att taga sin skada igen.

Det skulle för öfrigt vara högst obehagligt att hafva i sitt hus en tjenare, för hvilken man skulle behöfva läsa undan allt utom eld och vatten. En sådan vore det bäst att så fort som möjligt göra sig af med.

Ganska ofta händer det, att ett vid bordet börjadt samtal omedelbart fortsattes; ofta nog har mannen kanske icke någon annan tid att egna sin hustru än några minuter strax efter maten. Det blir då åter igen fråga om, hvilket som är farligast, antingen att den der extra stekskifvan, några bitar socker eller återstoden på syltassietten komma på villovägar, eller att mannen, som ständigt måste tala vid en hustru, hvars tankar äro i skafferiet, eller som rent af afbryter samtalet, emedan hon måste ut i köket för att rädda några öfverlefvor, att han ledsnar dervid och icke bryr sig om att tala vid en så ointresserad person.

Slutligen skulle ju en gift qvinna på detta sätt blifva en riktig slaf af sin hushållning. Icke ett ögonblick skulle hon få för sig sjelf, knappast nog för man och barn. Ty om hon icke kan hafva så mycket förtroende för sina genare, att hon vågar låta en kotlett, som skall sparas till frukosten, stå i oläst skåp, eller icke kan skicka jungfrun till torget med några kronor för att köpa några marker kött, då kan hon med skäl frukta för falska nycklar och alla möjliga andra bedrägerier.

Det är ju derför icke sagdt, att man skall lemna allt vind för våg. Det vore väl märkvärdigt, om man ej skulle kunna säga åt en tjenarinna: »sätt undan detta eller detta tills i morgon; spar detta stycke till qvällen» o. s. v. och kunna vara viss på att bli åtlydd. Min erfarenhet är den, att när man har en hederlig tjenarinna och visar henne förtroende, är hon lika sparsam oeh mån om husets bästa som någonsin matmodern sjelf. Och om husmodern granskar uppköpen — i fall hon skickar tjenarinnan till torget — och noga tager reda på prisen, bör hon väl, för så vidt hon sjelf något förstår, snart kunna se, om hon blir bedragen eller ej. Men äfven i detta fall vinner tjenstflickan snart den öfning, att hon kan köpa lika godt oeh billigt som' frun sjelf. Rätt ofta ser man också vid den märkvärdiga torghandeln förståndiga fruar rådfråga och rådgöra med den åtföljande tjenarinnan.

Och om man nu har blott en tjenarinna och flere barn, huru skall det då gå till? Skall jag åt en person, som jag icke kan betro att redligt och förståndigt köpa en kotlettrad eller en stek, lemna vården om mina barn, medan jag sjelf går på torget? Medan jag går der och tingar och prutar och förtjenar 50—60 öre, slår må hända en vårdslös jungfru en kastrull med kokhett vatten öfver den lille, som går henne i vägen, eller skuffar honom omildt i vrån, eller låter honom höra hårda ord, kanske farliga ord.

Summan af saken är, att i allt, som rör yttre förhållanden, är det omöjligt att strängt och oböjligt påyrka: »man skall alltid», och »man skall aldrig», ty en hvar måste rätta sig efter omständigheterna och böja sig för deras makt. Deremot torde man kunna säga, att det alltid är riktigare att framkalla hederskänsla hos menniskor och vända sig till deras bättre natur, än att taga för afgjordt, att de ingen sådan ega. Likaså torde aldrig en tjenarinna kunna känna sig såsom i ett hem eller betrakta sin matmoder som en vän, om hon icke af denna matmoder behandlas med något förtroende.

Till sist blott en anmärkning: menniskan lefver icke allenast af bröd. Husmoderns kall är vida högre och större än att blott vakta matvaror oeh se till, att ingen får en bit utöfver sin beskärda del. Hon har vida vigtigare saker att vårda, och ehuru det här mer än någonsin gäller att det ena göra och det andra icke låta, så måste det dock bero på hvars och ens eget omdöme, hvad som är det vigtigare och det ringare, det farligare eller förlåtligare att försumma.

Nina.

Sj elfb eherskning.

$J)idt ibland de många olika bestyr, hvaraf Ægen husmoder i allmänhet är upptagen, är det ofta svårt att alltid bevara det lugn och den yttre älskvärdhet, som är nödvändig för hemmets trefnad, och detta i synnerhet då, såsom ofta är fallet, flere små förtretlig-heter hopa sig på en gång. En husmoder med lifligt temperament, som gerna vill uppfylla alla sina husliga pligter till och med med uppoffring af sin egen beqvämlighet, tråkar kanske genom omsorgen att göra allt så godt som möjligt i fara att ådagalägga en ifver och oro, som alltid verka störande på den allmänna trefnaden. Det finnes till exempel hus, der ankomsten af en oväntad gäst framkallar så mycken uppståndelse, så mycket

74